En mörk familjehemlighet om en mörk skönhet

(Först och främst skulle jag vilja be er läsare att vara snälla att inte låtsas om att ni har sett detta blogginlägg när ni träffar oss. 🙂 Ok? Då kör vi!)

. . .

Han befann sig i centrum av seklets största härva – ja i alla fall var det så det kändes. En tillslag av ofattbara proportioner. Förmodligen skulle hans liv inte bli mer spännande än så här. Han, en enkel lastbilschaffis från Södern, hade härmed lyckats med någonting som vi annars bara ser på bioduken. Äntligen hade hans till synes oansenliga jobb lett till stordåd. Som om hans tappra agerande i detta äventyr inte var nog, hade han dessutom gjort ett enastående kap på en helt annan front.

– Ja, hon är FBI-agent! 42 år och ogift. Här är en bild…

Jag och Andy satt ute på terrassen tillsammans med Andys mamma. På hennes telefon syntes en underskön mö i en ganska utmanande pose. Hon var klädd i en lite urringad, vit blus och en kort kjol som brorsan tydligen “önskat varit längre”. Hon hatade högklackat men det såg ju så glamouröst ut. Själv skulle han föredragit att se henne i kostymbyxor. “Hon verkar lika fin på insidan som hon är på utsidan!” hade han sagt.

Jamen grattis då, eller nåt! Vi var förvånade, men samtidigt glada för hans skull. Han förtjänade en riktigt rar tjej efter äktenskapet med kvinnan som totalt fördärvade både deras sons hjärna och brorsans hela tillvaro.

I hela sitt liv hade Andys bror varit lite utanför. Som barn fick han ständiga utbrott och var alltid tvungen att anlända till en destination på jämna fotsteg. Satte eld på gräsmattor när han var på det humöret. Han var så mobbad och hotad i skolan att den två år yngre Andy var tvungen att försvara honom och hjälpa honom fly. Hade det inte varit för stödet från Andy och mamma vet vi inte hur det hade slutat. Tack vare en diet som helt uteslöt tillsatsämnen hade han fått ett relativt normalt liv. Ett jobb. Han förvandlades till en hjälpsam, godhjärtad och omtänksam man. Men att någon tjej skulle vilja vara med honom hade han nog svårt att föreställa sig.

Nu hade han alltså bistått FBI med hjälp för att hitta flera hundra kilo knark under en lastbil. Han hade gjort en hjältemodig insats för hela landets räkning. Den brännheta frågan just nu var dock:

När skulle man få träffa det potentiella tillskottet till familjen? Vi höll ju såklart på att spricka av nyfikenhet!

Veckorna passerade utan tanke på brorsan, FBI, droghärvan… eller kjoltyget för den delen. Tills en fredagkväll då en lång uppsats landade i vår inbox. Det var Andys mamma som tycktes ha suttit hela dagen och knappat på sin dator. Läsningen som väntade oss var den mest fantastiska och förunderliga vi hade fått ta del av på mycket länge:

Herr bror hade kört långväga med hängande huvud. Magen kurrade och ensamheten bara växte. Han tyckte fruktansvärt synd om sig själv. Det blir ensligt på vägarna ibland och tillvaron genomsyras av en evig saknad efter rötter och ett riktigt hem att återvända till. Pink Floyd skränade genom lastbilens radio medan han slokade där vid ratten.

– STÄNG AV DEN DÄR FÖRBANNADE SKITEN!

En arg röst mullrade plötsligt till och överröstade musiken.

– PINK FLOYD ÄR INTE SKIT! ropade han tillbaka.

Flickvännens armar runt hans midja och en mjuk kyss. Sedan var hon som borttrollad. Inte ett spår.

Telefonen ringde några minuter senare. Det var hon som undrade vad som just hänt. Hon var chockad över “den halvt okontrollerade anarkin” och “dansen av människor och fordon” som hans jobb innebar. Hon hade sett detta för första gången genom hans ögon och förstått. Sedan bröts telefonsamtalet men de fortsatte att prata. Hon uttryckte rädsla över denna nya form av kommunikation och han visste inte om det var befogat. Allt han visste var att han inte kände sig lika ensam längre.

Nästa gång de träffades i den fysiska världen, eller IRL som det så vackert heter, var på en polisstation i Denver. Efter att hon kommit ut från toaletten med sin “go bag”, blev hon tagen för liftare av en vidrig man. Hans otäcka händer letade sig över hennes kropp tills de nådde brösten. Innan fyra andra män och två snutar hunnit fram för att hjälpa slog hon sig loss “med en smocka ända från Kalifornien”. Äckelpottan snurrade runt, hans axel kraschade i golvet och huvudet gav ifrån sig ett ruskigt knak när det träffade betongen. Man fick lov att ringa efter ambulans. Bruten käke, krossad axel och skallfraktur, samt åtal för övergrepp mot polis – detta var inte äcklets turdag direkt. Flickvännen hade klarat sig undan med en svullen hand. “Vilken höger! Påminn mig om att aldrig mucka med henne!” kommenterade brorsan händelsen.

Några dagar senare fick brorsan en känning om att han var på väg att få ett viktigt telefonsamtal. När det väl ringde svarade en mycket välbekant röst på andra sidan, en röst som är hatad av lika många som den är älskad.

– Mr. Trump?

Flickvännen hade just brutit bröd med presidenten efter att hon blivit befordrad av FBI. Det var hon som hade ordnat den här överraskande påringningen. Brorsan fick några minuter med Donald tills denne var tvungen att avsluta för att ta sig till ett möte. En stund efter att de lagt på hörde brorsan en röst i sitt huvud och erhöll växelnumret till Vita Huset. USA:s första dam svarade. Hon hade önskat en demonstration av brorsans och flickvännens tankeprat och de hade härmed bevisat att deras hjärnor var hopkopplade på det parapsykologiska planet. Melania måste ha blivit ganska imponerad, men brorsan hade inte nämnt så mycket mer om den här händelsen.

Det var inte svårt att förstå varför brorsans flickvän nu klättrade högre och högre upp i hierarkin inom FBI. Hon lyckades ständigt upptäcka nya illegala föremål som smugglats med hjälp av lastbilar. I den senast planerade räden hade vår bror fått den hedrande uppgiften att informera agenterna om hur förarna får sin last. I det här fallet hade man fått nys om att potentiella terrorister skulle transportera en massa maskingevär till en moské. Så snart den oskyldige föraren lämnat fordonet skulle man slå till. Brorsan var orolig för att föraren skulle kunna skadas under razzian och hotade med att få agenterna avskedade ifall något gick fel. Ja, han hade den makten nu! Han var en good guy med viktiga kontakter inom polisväsendet! Inbillade vi oss, eller verkade det inte som om brorsan mer och mer började likna huvudpersonen i den här berättelsen?

Ju mer vi scrollade igenom mammans utförliga e-mail på telefonen, desto mer kunde vi skönja en viss oro. Det var uppenbart att någonting inte var som det skulle. Förbryllad hade hon begärt kontoutdrag från hans kreditkort. Men de tyngsta bevisen hittade hon på hans samtalslista för mobiltelefonen. Hennes upptäckt kom inte direkt som en blixt från klar himmel.

Slut på del 1. Del 2 kommer inom kort.

Annonser

Amerikanska julsånger – ett släkte för sig

Amerikanska julsånger, vilken fröjd för örat! Här hemma spelar vi bara de proggiga versionerna – i jazztappning för att inte bli uttråkade. Men när de gamla godbitarna har rullat några gånger så börjar man undra över vissa saker.

Varför finns det så få julsånger? Varför är nästan alla skrivna mellan 1934 och 1955? Och varför kommer det aldrig några nya? Jag har ett par konspirationsteorier, men låt oss inte förstöra julstämningen genom att gå in på dem. I stället kan vi ta en närmare titt på några av favoriterna.

I’m Dreaming of a White Christmas

Bing Crosbys version av denna självklara klassiker är den mest sålda plattan genom tiderna (den med visslandet). Killen som skrev biten visste att han var någonting stort på spåret och sa åt sin sekreterare:
“Skynda dig anteckna, jag har just skrivit den bästa låten någonsin!” Så ödmjukt!

Have Yourself a Merry Little Christmas

Detta fina lilla stycke handlar om en familj som ska flytta ifrån en delstat och bosätta sig i New York. Från och med nu kommer jularna aldrig att bli desamma igen. Buhuuu!
Originaltexten var så sorglig att de fick ändra om på ett par ställen (“Have yourself a merry little Christmas – It may be your last”). Efter redigeringen mejkar texten inte sense längre.
Andy’s mamma avskyr denna låt. Hon tog den personligt: “A merry little Christmas – jag kan väl få ha en stor, bombastisk Christmas om JAG vill!”

The Christmas Song (Även känd som “Chestnuts roasting on an Open Fire”)

Va, detta låter som ovanstående melodi? Även jag med min autistiska musikminne trodde det var samma!
Jag kanske är känslig, men jag får liksom en bubblande aggressiv känsla när jag hör textraden om barnen: “They know that Santa’s on his way. He’s loaded lots of toys and goodies on his sleigh.” Ja, just det. Leksaker som är kul i fem minuter och som jag och min mamma sen får spendera månader med att packa ihop. 52 Uhaul-kartonger med bortglömda leksaker senare vill vi kaskadkräkas på alla mjukdjur och pratande Bob the Builder som vi ser i affärerna.

Let It Snow

Andy påstår att han sett artiklar lite varstans att texten skulle vara ett fall av #metoo. Alltså, nu får väl folk skärpa sig? tänker jag. Bara för att man tar med popcorn betyder det inte att man har baktankar.
“We’re still goodbying” – kan tolkas som att någon försöker övertala den andra att få stanna kvar. Fast kan inte det lika gärna vara tjejen? Både Ella Fitzgerald och Jessica Simpson har sjungit in den.

Baby It’s Cold Outside

Nämen du, Andy, DET HÄR måste ju varit låten som har framkallat #metoo-reaktioner! Sök på det på google: “Baby it’s cold outside metoo”
En skribent säger:
“…one of the best illustrations of rape culture that pop culture has ever produced. It’s a song about a society where women aren’t allowed to say yes…which happens to mean it’s also a society where women don’t have a clear and unambiguous way to say no.”
Whoa!

Winter Wonderland

Då känns smyg-ragget i den här lilla visan från 1934 ganska oskyldigt: “Vi kan bygga en snögubbe som vi kan låtsas är en präst som viger oss! Jaaa!”
Gölligt. 🙂

Santa Claus is Coming to Town

“He sees you when you’re sleeping, he knows when you’re awake, he knows when you’ve been bad or good” – det här känns seriöst som ett storebrorssamhälle! Högaktuellt med tanke på NSA.

Jingle Bells

Det kanske var DIN bästa dag, men det var då inte hästens! One horse open sleigh – pust pust pust!

Soundtracket till Charlie Brown’s Christmas av Vince Guaraldi

Det är nästan synd att så fin musik slösades bort på Snobben och hans vänner. Bara för det valde de också tagningarna där Vince missar på tangenterna och kören sjunger falskt – det var mer verklighetstroget i den tecknade filmens sammanhang. Riktiga barn sjunger fult, så det så. Vi andra får sitta och se ut som vi just ätit en citron varje gång vi lyssnar på “Christmas Time is Here”.

Förresten, jag fattar fortfarande inte hur en gran nästan helt utan barr helt plötsligt kan bli löjligt frodig bara för att de har klätt den?

Vilken är din favorit i de amerikanska julsångernas magiska värld?

En Rövardotter från Kalifornien

Förra sommaren när vi semestrade i Sverige träffade vi under våra promenader på två väldigt stadiga och sällskapliga katter. Några googlingar och en forumpost senare bestämde vi rasen till norsk skogkatt. När vi tog över lilla Zoey var det på ett villkor: att även jag skulle få min alldeles egna kattunge. Eller ”raise a cat from scratch” som jag kallade det.

Nu hade vi äntligen hittat en ras att bli kär i! ”Wegie” som den kallas på engelska är en ganska ovanlig ras i USA. Den har uppstått naturligt i Norges djupa skogar och har en tjock varm päls som man kanske inte direkt förknippar med Texas.

Vi skulle egentligen har beställt en katt från Dallas, men de hade bara hanar. Istället fick vi en referens till en dam i Kalifornien. Lustig tant. Skrev tre utropstecken efter alla meningar och vi var tvungna att lova att köpa rått kött på Costco att mata vår nya kattunge med.

Efter att ha valt mellan en sockersöt liten grå sak och en tovig, vildvuxen svart och vit beslutade vi oss för den sistnämnda. Den lilla grå hade aldrig pallat trycket här hemma och vi vill ha en katt som matchade oss.

Hennes pappa heter JR Tolkien (inte JRR, antagligen kom förnamnet från en viss cowboy) och hon härstammar från Tyskland.

En sen kväll, dagen före vi skrev på papperen för Vilsestigen levererades med djurtransport (á $400 – puh!). Jag hade precis lagt upp håret på strumpor (yes, det är det nya svarta).

Chauffören bar tjocka handskar när han bar in henne. Direkt när han hade gått förstod vi varför. Sylvassa klor grävde sig in i min arm och jag tappade kissen i soffan. I sista stund fick jag tag i henne innan hon hann försvinna in i något skrymsle i det stora huset.

Hon döptes till Ronia (engelsk stavning) helt enkelt eftersom hon ser ut som en Rövardotter. (Förlåt Hanna Zetterberg.) Jag avskyr klyschiga namn, men nu är vi ju i USA där ingen vet vem Ronja är. Min bror insisterar dock på att hon ska få bära namnet Fjordlax istället.

Kanske skulle vi döpt henne till Animal. För hon påminner allra mest om en mupptrummis som tokar runt som en stor dammvippa.

Redan första gången hon släpptes ut från badrummet där hon hållits gömd i någon vecka, lyckades hon paja tassen. Vi hörde ett brak och såg en tibetansk singing bowl ligger upp och ner på golvet. Kattstackaren blödde, haltade och gömde sig skamsen under sängen. Detta hände mitt i flytten och precis när Andy var sjuk. Purrrr-fect…

Notera bandaget på baktassen, vi fick vira in henne i en handduk för att få på det. 

Ett par dagar senare hörde vi ett tjut från en barstol. Där hängde hon upp och ner i i bakbenet och kunde inte komma loss.

Vi är väldigt kära i henne. Fastän hon gillar att borra in nosen i mitt öga och är den svartsjukaste jag träffat. Och trots att hon luktar äggfjärt i munnen och jamar som en operasångerska.

Hon är vår lilla norrbagge. Från Tyskland. Skeppad ända från västkusten.

Så här beskrevs hon av uppfödaren:

She is outstanding in my humble opinion!! She even has a tail tip. 🙂
She’s big (I think she’s the biggest in the litter), and she’s very solid and heavy. Her coat, mane and tail are to die for!

 

Nu har jag lagt till en speciell sida om katterna så att man vet vem som är vem, se här!

 

 

 

Taggiga spindlar och giriga miljardärer

Det här är den sällsamma berättelsen om hur vi fick huset med stort H, även kallat ”Vilsestigen”:

 

Vi började med att lägga ett riktigt fjösigt bud efter ett möte på Starbucks med mäklaren. Mycket distraherande träff pga hennes nya klänning, jag citerar henne: ”Am I falling out?” *Blush* 🙂

Fick tillbaka ett motbud som gjorde att vi la huset på is en liten stund. Vi började gå på andra visningar, men ingeting var så fint som Vilsestigen. Jag trodde själv aldrig att det skulle kunna hända men vi blev helt enkelt fästa vid huset och tomten, det var väldigt likt känslan att vara kär. 😀

Så gick vi tillbaka för att titta på resten av tomten som är hela 4 acres (ungefär 3 tunnland). Mycket klättrande blev det för marken sluttar brant uppåt. Mäklaren orkade inte ens gå upp till toppen. Väl nere igen fick vi syn på en väldigt underlig spindel. Den satt i ett nät och såg ut ungefär som en gul skalbagge med svarta prickar. Andy försökte ta en bild med sin iPhone men spindeln var stört omöjlig att fokusera på. Mäklaren garvade och tog kort på oss medan vi stod där och försökte, inte heller hon hade någonsin sett en sådan liten filur förut.

Spiny orb-weaver är benämningen på den taggiga saken.

 

Andy sa att vi kanske måste höja budet och mäklaren höll med, fast hon hade inte vågat säga det innan. Sagt och gjort. På torsdagen skrev vi på ett nytt budavtal. Vi fick snabbt svar: Frun i huset hade sagt, ”Vad ligger det på? Jaha, skicka inte ens över det!” Det var frun som var det enda hindret alltså, alla andra kunde tänka sig vårt erbjudande. Vi råddes också att skicka över lite bilder på oss själva och familjen (i en svensks ögon, väldigt underligt haha).

Vi är big believers in The Law of Attraction (gör dig själv en tjänst och googla det!). Så till middagen försökte vi, i stället för att vara sura på personen som kunde krossa vår dröm, fokusera på vilken fin människa hon säkert kvar. Vad visste vi om henne? Jo, hon hade tre barn, tre katter och tre hundar. Hon älskade lavendel och naturen (dekorativa fågelägg överallt). Säkert fanns det en bra anledning till att hon var så envis med priset, kanske hon var hemskt fäst vid huset? Innan vi gick och la oss skrev jag en lapp med Andys namn och den nya adressen under – en så kallad vision board.

På lördagen efter en lång Skypekonversation med mamma, stannade Andy mig innan jag hann slinka in på muggen. ”De har svarat på budet,” sa han och himlade med ögonen, försökte se så uppgiven ut som han kunde. ”Ja och…?” ”De tog det!” Jag började böla och kissade bokstavligen nästan på mig. En hel del blod försvann från huvudet. ”Shit, vi ska flytta!” 😀

Den konstigaste sak hade hänt. Mäklaren hade varit ute i sin trädgård och för första gången sett en likadan skalbaggespindel som vi såg vid Vilsestigen. Hon försökte ta en bild med sin iPhone men i vanlig ordning var spindeln hopplös att fokusera på. Precis då hade hon fått samtalet om att säljaren accepterat. (Dagen innan hade hon visat en bild föreställande en av tvillingarnas namnskyltar för sin bror som hade exakt samma namn och mellannamn. I samma sekund hade Andy ringt. Sådana saker verkade hända oss hela tiden.)

Hur hade det gått med familjefotot vi skickade med budet? Jo, säljarna hade snäst: ”Vad är det där för miljardär med sin 25-åriga trophy wife?” Det var en helt vanlig bild från våran bröllopsmottagning, tagen hemma i trappan, så jag förstår inte vad som var så provocerande. 😀 25 år, haaaaaaa, I wish! Vår mäklare hade då sagt, ”De är lika gamla och de kan inte betala mer än så här. Kvinnan är från ett annat land, det är något med vattnet där.” DÅ, av någon anledning accepterade de plötsligt budet som de tyckte var så löjligt lågt.

Vi gjorde som man ska göra enligt Attraktionslagen – anta att allt är grönt – och ringde runt till familj och vänner på Skype och jublade i kör: ”We got the house!!!”

Men vänta lite, inte så bråttom. Vi hade inte landat dealen, långt ifrån…

 

Hur man köper hus i USA – Crash course

Innan jag börjar berätta vår saga måste jag förklara hur det amerikanska systemet för husköp fungerar. En förunderlig samling lagar och regler måste jag säga. Det är inte precis säljarens marknad, utan köparen och banken är kungar. (Om vi inte snackar västkusten, där är det andra bullar.)

Realtor/real estate agent – mäklare, eller ”mäcklare” som de säger i tv-serien med Kjell Bergqvist och Cecilia Frode. I USA är oftast två mäklare inblandade, en säljmäklare och en köpmäklare. Du betalar därför två arvoden som säljare. En mäklares bästa egenskaper är analytisk förmåga och bra förhandlingsstrategi. Att få licens tar en månads studier på heltid och kostar ca $800, nästan vem som helst kan därför bli agent. Så välj med omsorg!

Asking price – Utgångspris (duh). Det är här den analytiska förmågan kommer in. Vilket pris ska vi sätta? På många ställen blir det inte någon budgivning utan man får ofta ett bud under utgångspriset. Därför gäller det att sätta rätt!

Open house – Visning. Alla är välkomna att gå och hoa och humma och öppna dörrar hemma hos dig, även nyfikna grannar. Men de flesta köp verkar ske genom att köpmäcklarn hittar ett hus och ordnar privat visning.

Offer – Bud. Alla bud är skriftliga och delvis bindande. De är även i regel konfidentiella. Så ingen nagelbitare till budgivning här inte (lägg bort popcornen). Så snart du har accepterat ett bud går huset in i…

Pending – Under försäljning. Nu är man som säljare låst till den köpare och det bud man har accepterat. Köparen kan dra sig ur när som helst men säljaren är fast.

Inspection – Besiktning. Här börjar ett av de läskigaste momenten med hela proceduren. En nitisk ”fel-letare” kommer att vända ut och in på din fina kåk för att försöka hitta så mycket trasigt som möjligt. Mardrömmen är (förutom defekt tak och grund) i denna delstat en pajad AC. Adjö $15.000, snyft, tänk hur många margaritas man kunde fått för dem. Nu får köparna göra en omförhandling om de vill.

Appraisal – Värdering. Nästa stora rysare. En gubbe eller tant kommer att försöka sätta ett rättvist pris på din egendom. Hur gör hen det? Jo, hen tittar på andra hus i samma område och försöker jämföra. Banken kan bara låna ut till det värderade priset. Alltså fungerar det så att om värderingen hamnar under budpriset så får du inte sälja till det pris ni kommit överens om. Någon mer än jag som inte är förvånad längre över varför vårt hus inte gått upp nästan någonting på 17 år? Fucking Moment 22 ju!

Close – Kontraktskrivning. ”Close on a house” betyder inte att man stänger ytterdörren, det betyder att man skriver på sista stora kontraktet för antingen köp eller försäljning. Detta sker hos ett Title company.

Grattis! Du är nu i land!

Strategier för Austins husmarknad:

  • Sälj alltid mellan januari och juni, köp på hösten. Priserna är mycket högre på våren eftersom man måste byta skola efter sommarlovet och ingen vill byta mitt i ett läsår.
  • Låt inte mäklaren sätta utgångspriset, men sätt det för guds skull inom rätt ramar för sökningen på diverse appar och websajter. Mäklaren vill sälja snabbt, inte högt.
  • Lowballa – våga skambuda! You might get lucky! Själva fick vi en rabatt på nästan 200 tusen dollar! Crazy…
  • Låt inte huset ”sitta på marknaden”. De bästa köparna och buden kommer i början. Inte lika många är intresserade av ”gamla” hus, man blir misstänksam. Är du köpare, kolla upp de stackars bortglömda kåkarna, de kanske bara hade ful färg på väggarna eller nåt annat larvigt. Nu finns utrymme för att förhandla byxorna av någon (låter hårt men lite så är det). Men låt din supermäklare göra det åt dig.

Ungefär så går det till, mycket förenklat. Många av reglerna har införts efter huskraschen 2008. Sedan dess är bankerna räddhariga för att folk ska överbelåna sig.

Frågor på det?

Vi och vår superhjälte

Skjutjärnsjournalister har man ju hört talas om, men skjutjärnsmäklare?

Vi hittade henne genom en fantastisk slump. Jag hade gått bananas över ett speciellt hus (det där som hade en stor widescreen-tv ovanför poolen) och anmält intresse. Andy var inte alls intresserad och fattade inte hur jag tänkte (jag lovar, det var inte tv:n som lockade, det var priset). Det var vår framtida mäklare som fick meddelandet och vi stämde träff.

Tycke fattades vid första ögonkastet. Och det var inte fōr att hon gav mig en komplimang för min hårfärg utan för att hon verkade kunna ALLT. Hon svarade på alla möjliga frågor som vi hade och dessutom var hon den enda som vågade säga ordet lowball. För er som inte vet betyder det ungefär ”skambud”. Hon tyckte man kunde försöka lowballa både hit och dit. Lät ju bra!

Det behöver väl knappast sägas att det inte blev något med widescreen-huset i Jester Estates, men efter den dagen hade vi många äventyr tillsammans.

Vi råkade sätta igång larmet på ett hus som hade öppen visning men säljaren hade glömt bort. En snygg snut kom och knackade på. Vi blev utelåsta på ett ställe och fick smussla oss in via garaget. Vår mäklare hade dock alltid attityden: ”We’ll get there.” Det var aldrig något ”jag ska försöka” eller ”vi får se”.

Sedan hade hon en fantastisk förmåga att få folk (läs: andra mäklare och säljare) att snacka om saker som de kanske inte borde avslöja. Hur gjorde hon?

Så plötsligt hände det. Vi blev kära tillsammans. I huset som vi kan kalla för Vilsestigen. Det var en ganska varm dag en helg då vi hade barnen. Barnvakten hade kommit och Andy virrade runt och försökte skynda sig. Jag hade gjort i ordning baconmackor och chips som vi åt i bilen på väg till stället. När vi åkte ner fōr husets ovanligt branta driveway var jag fullt upptagen med att försöka få bort all mat under naglarna.

Andy, som var mer uppmärksam, tittade upp mot den vita fasaden med den blå dörren och gillade det han såg. På terrassen på framsidan hängde en vit hammock. Den vackra dörren gick upp och framför oss såg vi två stora portar i glas. Genom fönstren syntes ett vattenfall mot en vit stenvägg.

img_8533

img_7041

Vår mäklare kunde inte hålla sig. ”Det är inte ofta det händer, men… WOW!”

Baksidan var fridfull med noll insyn från grannar och stora, gula fjärilar överallt. Utöver det fanns ett gästhus samt en tennisbana precis ovanför den vackra poolen. Det kändes som om hela stället gav oss en stor kram.

img_9126

 

Det enda vi inte gillade var priset. Lowball? Ja det skulle nog gå, men inte så mycket som vi skulle vilja.

Fortsättning följer…

img_8449

 

 

17 sep 16

Vår jul var inte ful

Helgfirande var det sista vi kunde tänka på i år (av anledningar som kommer att förklaras i ett annat blogginlägg), men vi bestämde oss ändå för att köra på en seriös jul.

En bild säger mer än tusen juleljus så här kommer vår  Christmas/Holidays/Festivus i form av fotografier med oerhört underhållande bildtext:

 

image

Specs – we love your drunk ass! Självaste chefen beställde en flarra svensk måste ha-dryck åt oss, tappat i Vermont.

image

Köpte som vanligt en julstjärna av en storlek värdig en Texasbo.

image

Svenska julbordet den 24:e. Julskinka och Mac & Cheese någon? Fast i år åt barnen faktiskt potatis!

image

Efterrätten: Kolor från Ikea och kettle corn från Trail of Lights (samt en äppelpaj som fick barnen att gråta då den inte var tillräckligt igelsöt).

image

Sådärja! Det blev lite julklappar till slut, tack vare Amazon. Ni skulle sett minen när alla insåg att det största paketet var till mig! (Spoiler: Tennisracketar)

image

Vi hittade en länk med den riktiga Från oss alla till er alla och Andy var så snäll som tittade fast han hajade nada. Vi tog det till kvälls-sillen (japp, delade upp julbordet i år på frukost, lunch, middag).

 

25 december: Vi firade amerikansk jul och Andys mamma som precis opererat höften kom också. Världens nyttigaste julklappar i form av chokladfontän och glassmaskin!

image

Skål på dig din tomte! Vi lurade i barnen att Tomten med hjälp av magi antar en skepnad av en av gästerna. I år morphade han sig till Andy.

image

Alltså, hur husmoderligt smart får man (jag) bli? Vi äter samma mat till Thanksgiving som till jul, jamen så klart man gör en dubbel sats och fryser in! Och detta hade INGEN tidigare tänkt på!

Och så färdigkokt kalkon som bara ska värmas. Jag ska fan skriva en bok med titeln Housewife Hacks.

image

På nåt sätt visste herr Santa att jag gillar Michael Kors…

image

28 december. Vi såg Shen Yun = en kinesisk dansuppvisning med fantastiska kläder, musik, dans (duh) och bedårande bakgrunder. Den kritiserar starkt Kinas politik och är därför förbjuden i hemlandet. Väldigt speciellt och rekommenderas starkt!

image

Shen Yun ägde rum i Long Center.

 

Vår nyårsmiddag bestod av kyckling med hummus från en Food Truck i parken Vic Mathias Shores som vi försökt gå till varje år, men det har alltid varit inställt pga kyla (15 grader Celsius i år!). Lite konserter också med ditt favoritband (country).

 

image

Vi gjorde sedan 180 grader i miljöbyte och ramlade in på Black & White Ball som anordnades av Austin Swing Syndicate och hölls på The Mansion, en av Austins glassigaste lokaler. (Kolla in tjejen där, helt ovetande om sin urringning som spelat henne ett spratt!)

image

Klädkoden var svart och vit. Inte så svårt på nyårsafton. Ändå var det en och annan grönklädd nisse som inte hajat… Andy fick i alla fall ett ragg på den här flugan: En överförfriskad äldre dam med jättestilig klänning där ett svart BH-band halkat fram.

image

Där till höger har nån somnat! En kvart före tolvslaget! Huvvaligen. :-O

image

Ingen nyårsafton utan en smått creepy docksamling.

Mest minnesvärda var en kille som var en liten, klassisk nörd by day och John Travolta by night. Dansade brallorna av alla och brudarna slogs om honom. Nu är vi sugna på att köpa en stå-bas.

 

Gott Nytt 2017 på er alla gnuttar! 

Förd bakom ljuset

Årets Trail of Lights var spektakulärt som vanligt. I år fyller dessutom Zilker Tree (den stora julgranen i masten) 50 bast. Ja må den leva uti hundrade barr (eller ljus kanske, fast då blir det mer än hundra)!

Det är härligt med traditioner! Andy blev sur på väg in till stan på grund av trafiken och parkeringen. Sen var det folk överallt, trots att vi betalat 20 dollar extra för en VIP-biljett. Musiken var gräsligt ostig. Som det ska va!

image image

Att åka pariserhjulet står på vår bucket list, men blev inte av i år heller – typ två timmars kö! 

image

Detta ska föreställa Pennybacker Bridge. Vet inte om det gör det, men jag tror att den var ny för i år.

image

Turururururururuuu BAT CAVE! 

image

De tre vise männen sponsras av Rudy’s. 🙂 

image image

Texas är jordens mittpunkt, jajemen! 😉

image image

 

Nu la jag säkert upp ungefär bilder som jag lagt upp tidigare år. Men jag skyller allt på traditioner! Jul ska vara tjatigt, så det så.

Drömkåken 2.0

När jag kom tillbaka från semestern i Sverige var det som om någon liten gud där uppe pekade på min hjärna med ett trollspö och sa: ”Köp ett hus! Nu! … Ja, öppna real estate-appen då åtminstone!” Räntorna hade gått ner och barnens mamma hade precis flyttat söder om stan sedan sist. Så nu gällde det att passa på innan räntorna gick upp igen eller innan hon skilde sig från sin nya och flyttade tillbaka (stor risk på båda).

Det började en regning dag med ett ”Open House” som visningar ofta kallas här i USA. Trevåningshus med hiss, utsikt över downtown, tennisbana och två gästhus i Eanes school district (drömma kan man ju alltid). Lustigt hur vi tänkte för ett år sedan när vi gick på de första visningarna, att vi skulle försöka vara lite representabelt klädda så där. Men priset här i Austin har tydligen ingen betydelse – folk går på visningar i typ mysbrallor oavsett prisklass.  🙂 Rätt skönt ändå.

Ganska snabbt hittade vi vad vi trodde var vårt drömhus. Enorma balkonger och utsikt från alla rum över en golfbana. Där kunde man sitta hela dagarna och kolla på alla spelare. Uterum av trä utanför badrummet där man kunde gå ut och torka med en latte i näven efter duschen. Om det inte varit för yarden – vem promenerar frivilligt ut på orange asfalt när det är 40 grader varmt? Efter att ha kollat på huset två gånger kom vi fram till att det inte var värt att fixa.

cypress_point

Bedårande utsikt…

cypresspoint2

…tyvärr då med den fulaste yarden i stan.

 

När man blivit lite mer varm i kläderna var det dags att boka några privata visningar. Ett hus var helt tomt sånär som på en papegoja i trädgården som satt och visslade, klickade och pratade som en radio! Mycket ska man se innan ögonen ploppar ut. Ett fult, futuristiskt nybygge med en pool med strömmar man kunde simma emot och ett träruckel till granne precis intill. Ännu ett drömhus som föll på att terassen var två feet för liten och det inte fanns några skuggande träd (japp, vi blev kallade kräsna minst en gång!). 4 tunnland mark med 550 kvm hus utan garage och med ett rum som var så blött att det bildats alger på stenväggarna. En pool med en stor widescreen-tv precis ovanför. En liten odräglig tjej som hoppade i sängen i master bedroom och sa: ”Det HÄR ska bli mitt rum!” och sedan fick ett utbrott när hon inte fick klappa katten och fick bäras ut slängd över pappas axel.

princewilliam

Vackra Klara med en röst ala sportkommentator.

turnbuoydr

Detta hus dissade vi galet nog. Men det blir för varmt på sommaren, lovar.  😉

beecave_futuristiskt

Ballaste köket?

crystalcreek

Lite alger i vardagsrummet någon?

jester_estates

Bakom luckorna satt en blaffig tv.

Många mäklare hann vi också med att träffa. Allt från medelålders barbie till 20-åring assistent som inte visste någonting. Bulldoggsliknande gubbe som var nästan helt tyst, snygg proffsig kvinna i den lilla svarta och statementhalsband (henne hade vi möte med på Starbucks en gång), en äldre erfaren dam som berättade att hon en gång halkat i med halva benet i någons pool samt att väldigt många tappar sina mobiler på visningar i hus med pooler (klassiskt i-landsproblem). Kille som föreslog att man skulle ha tre stora julgranar bredvid varandra på balkongen på husets framsida, riktigt så där Texas-pråligt (jodå, han var helt seriös). Och så en av våra favoriter – den världsvane med franskt efternamn och långt grått hår som gjorde ALLT för att sälja. Han visade föreningens privata brygga, han bjöd på kokosnötbubbelvatten (La Croix, vi köper det jämt sedan dess) och ringde stup i kvarten till vår mäklare och frågade om vi lagt nåt bud än för att sedan vräka ur sig: ”Jag är så trött på det här jäkla huset! Jag skiter i vad det säljs för!”  😀 (Säljaren var tydligen apjobbig.)

turnbuoydr2

Tre julgranar härdå – fasen vad classy!  🙂

 

Så plötsligt en dag hände en intressant grej. Jag hade hittat ett hus i Jester Estates som jag blev eld och lågor över. Andys intresse var ganska svalt, men jag kände på mig att det här skulle leda till nåt bra.

Grymt spännande fortsättning följer…