Idag skulle vi åka till San Diego, CA på kombinerad affärs-/nöjesresa och det var en mycket hektisk morgon. Dels hade vi ungarna och så skulle vi göra frukost och ta hand om disk och frysa in mat och raka tovor av katten och… Andy sprang omkring som en yr höna, hela tiden var det något nytt han glömt göra. Vi kom iväg en halvtimme senare än vi tänkt.

Väl framme vid flygplatsen kunde vi omöjligen checka in. Vi försökte alla olika kombinationer med bådas pass, bokningsnummer och repetera några gånger. Först när vi ställt oss i den långa kön för att få personlig service insåg Andy: ”Eh. Det kanske skulle hjälpa om vi checkade in på rätt flygbolag…”

Under hela resan hostade Andy så högt att folk vände sig om och han satt med sådan där ninjamask över halva nyllet. (Ni skulle ha sett katterna hemma, de sprang röven av sig varje gång han började så där.) Han mådde förmodligen ännu sämre än jag då han åkt på både förkylning och förvärrad astma.

Mellanlandningen var i LA, staden ungdomar åker till för att få sina drömmar raserade (hehehe). Innan vi ens hunnit stiga av planet hörde vi en tjej lämna ett meddelande på en telefonsvarare: ”Hej, jag är (Någons) flickvän, jag ringer angående audition. Vi ses, have a beautiful day!”

På grund av en storm i Chicago var nästa flyg försenat med fyra timmar. Yay… Andy lyckades slarva bort sitt boardingpass också (måste ha tappat det på marken för vi hittade det aldrig igen). När vi äntligen stod i kö för att boarda planet kändes det som om vi var omringade av supermodeller och en av dem var såklart tvungen att fråga Andy något. Grrr! (skoja bara, det är lugnt)

 

Häftiga vyer från planet såsom…

kanjon

Kanjoner (någon mer än jag som tänker på Road Runner och Wile E. Coyote?)

fält flygplan

Odlingar eller är det landningsplatser för UFOs?

berg vy flygplan

Mäktiga mountains

LA stad skyskrapor

Och downtown L.A., hemstad för 80% av era favoritsåpor.

 

San Diego är fullt av färgstarkt folk. Det är hippt, det är ungt, det är soligt, blommigt, vackert. Men kraven är höga och man ska helst passa in för att bli accepterad. På trottoaren utanför flygplatsen där jag stod, förkyld och jävlig, iklädd Andys alldeles för stora jacka för att hålla mig varm, blev jag synad uppifrån och ned av en lite äldre, långhårig karl i slängkappa. Jag tyckte mig kunna skönja ett illa dolt fnys. Filmstjärnor (trodde vi åtminstone) och ett helt basketlag passerade förbi oss. Vid det här laget mådde jag inte så bra, *snörvel*, och jag ville inget hellre än att lägga mig i en skön hotellsäng.

Men sådant flyt skulle vi inte ha! Ett mycket mystiskt problem hade plötsligt uppenbarat sig. Andy hade hyrt en bil från Herz och det var meningen att deras gula buss skulle hämta upp oss. Gång på gång såg vi dock denna buss ta en helt annan rutt, förbi den terminal där vi stod. Vi kunde inte gå efter den för allt vi såg var motorvägar. Även om vi såg Herz högkvarter en bit bort kunde vi inte ta oss dit till fots heller. När vi efter en stund ringde till Herz blev vi bortkopplade och efter att ha ringt upp dem igen blev vi lovade att den gula bussen skulle göra någon specialare och plocka upp oss ändå, men detta skedde aldrig. Vi måste ha väntat där i nästan två timmar. Nu började det dessutom bli kyligt och mörkt. Efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop lyckades vi lista ut hur man tog sig till nästa terminal (ta en helt anonym, röd buss).

Nästa problem blev att ta sig ut från Herzområdet, det var som en labyrint. Mirakulöst nog hann vi till ett Apotek innan de stängde. Andy måste absolut ha sina mediciner – allergimedicin, långtidsverkande nästäppepiller, slemlösande, hostmedicin, stark steroid mot astma samt vanliga hederliga painkillers. Nu gällde det att skynda sig till hotellet för att checka in och sedan leta reda på en bit mat att äta – vi hade inte fått i oss något sedan frukost.

Hotellet var Marriot i La Jolla (uttalas LaHoya, lät skitroligt när GPS:en stammade fram det) och det var inte helt lätt att hitta dit. Nu var det superbråttom att hitta någon restaurang, alla ställen stängde snart. Vi slängde av oss packningen på rummet och rusade ner till bilen. Men SÅKLAAART hade Andy då glömt bilnycklarna! Min tröga hjärna lyckades producera fram någon sorts idé: ”Okej, nu gör vi så här. Du ringer in en beställning på take-away så hinner de göra i ordning den medans vi tar oss dit! Kolla inte ens menyn, ta något default typ… Szechuan chicken, det har de alltid.” Sagt och gjort. Det var bara det att vi tydligen ringt ett thaiställe och de hade ingen aning om vad Szechuan var för något. Vi valde något riktigt starkt (obligatoriskt när man är förkyld) och så kutade vi återigen ner till bilen. Nu trodde vi att saker och ting hädanefter skulle gå som smort men, allt enligt Murphys lag, så kukade mitt säte ur, låste sig och blev jättebakåtlutat. Trots detta och en onödigt krånglig vägbeskrivning av GPS:en som gjorde att vi körde åt helvete ett par gånger, vann vi slutligen kampen mot klockan.

Så satt vi då äntligen på rummet och åt varsin brännhet thaisoppa och biff. Fucking äntligen! Hade vi tur skulle förkylningen dö i takt med smaklökarna…

Vilken dag! Som ett enda långt Seinfeldavsnitt. Pa parapa pa pa pappa pa pa pa, paparappapapapapa, wiwiwiwi wiwi, pidididi pidi – pcch pcch paah pcch pcch paah.

 

 

Annonser