Mongolisk födelsedagsfondue

Min födelsedag today. Seg var bara förnamnet! Men vad gör man? Man häver sig ur sängen såklart, sölar iväg till muggen, målar en ögonfrans i taget och tar sig i kragen.

Fick en na-na-na nallebjörn av Andy.

Andys presentation var idag, alltså den egentliga anledningen till att vi åkt till San Diego. När ledningen fick höra om hans förkylning och hostattacker ville de ställa in hela hans dragning. De var rädda att han skulle smitta någon eller skrämma slag på halva salen med sitt snörvlande. ”Nej nej, det är lugnt, jag började med antibiotika för ett tag sedan så jag smittar inte längre och jag mår mycket bättre!” försäkrade Andy i telefon med fingrarna i kors. Så till slut blev det av i alla fall.

Jag satt längst fram, preparerad med meduciner och en näve Kleenex. Försökte att torka nosen så diskret jag kunde. En kvinna garvade kluckande åt Yoda-imitationen – yes! Succé!

Vi ville verkligen försöka göra något på min födelsedag men frågan var, skulle vi orka? Återigen kom vi iväg så sent att vi nästan missade att pricka öppettiderna. Vi fick till och med ändra vårt förstahandsval av restaurang eftersom de stängt. Jag hade på mig en svart klänning med stora blommor och tyll, tyckte det passade. Denna skitsnygga trasa hade jag hittat i en bortglömd garderob i Andys hus.

Så lite av en slump hamnade vi på Little Sheep Mongolian Hot Pot. Vi var uppenbarligen inte de enda som tänkt denna tanke för vi fick vänta i kö länge. Detta är för övrigt ett mycket vanligt fenomen i hela Kalifornien – folk överallt. Vad du än ska göra, om det så är att gå på bio, parkera utanför mataffären, köra någonstans, skaffa dig en bostad så är det kö kö kö. Överfullt, väntetider, vimmel, packat. En bilresa som normalt skulle tagit 20 minuter kan här ta en och en halv timme. Det var lite därför Andy till slut bestämde sig för att flytta ifrån denna vackra plats, även om det nu börjar bli lite samma sak i Austin (men mer om det en annan gång).

Till slut blev vi ledda till ett bord av en ung servitris med jätteglasögon. Hon verkade inte kunna någon engelska utan där satt vi med en kryptisk meny i handen och gissade. Tittade oss osäkert omkring i den fulla restaurangen för att försöka se vad andra hade gjort. Vi beställde in lite grejer på måfå och servitrisen kom och prickade av allt prydligt med en penna utan att yttra ett ljud. Vi fick nästan en chock när vi såg hur mycket mat vi beställt. Stora drivor med kött, grönsaker och nudlar. Men det var inte dyrt så det var inte hela världen om det gick till spillo. Framför oss stod nu en stor fondue-gryta på en varm platta och puttrade. Så vi prövade att bara slänga ner lite mat däri, vänta en stund och sedan försöka fiska upp det. Inte det lättaste då grytan var så grumlig. Vi hade i alla fall himla kul när vi höll på där och maten var riktigt god. Vid ett annat bord sjöngs det Happy birthday, tydligen var det någon annans födelsedag.

Efter ett tag insåg vi att vi lyckats äta upp nästan allt. Köttet hade varit laserskuret och därför bara sett mycket ut.

Ett vanligt bad och ett spicy.

Ingen aning om vad det här är, vi bara tog nåt. 🙂

Ett köttberg.