Sista dagen vaknade jag supersjuk och kunde inte göra någonting, knappt ens röra mig. Det blev sängen hela dagen. Vi blev tvungna att köra roomservice och tvinga ner maten. Lite glass till lunch och sen en sketen kycklingfajita som tog hela dagen att glufsa i sig. Jag såg en hel film utan ljud. Den slutade med att en politiker råkade boxa till en baby rätt i fejan. (Eller så drömde jag det, är inte helt säker faktiskt.)

Nästa dag åkte vi hem. Då var vi inte lika paralyserande dåliga. Papperskorgarna på hotellrummet var fulla med näsdukar och då menar jag helt rågade. Vi hade snytit oss löjligt mycket, det fanns ingen ände på eländet. Drivor av Kleenex, tomma medicinburkar och gamla matkartonger var vad vi lämnade efter oss. Ha så kul, housekeeping.
På vägen hem stannade Herzbussen bussigt precis på samma ställe där vi stått och väntat i ett par timmar några dagar tidigare. Arrgghh!

Inga förseningar på vägen hem, men väl en fruktansvärd nyhet. Ja, jag förmodar att alla nu har hört om bombdåden under Boston Marathon. Våra egna problem tedde sig plötsligt minimala.

Under flygresan snöt vi oss som jag vet inte vad. Öronen sprängde medan planet tappade i höjd innan landning och jag gjorde tryckutjämningsövningar tills det tjöt. (Välkommen tillbaka gamla replokalstinnitus som jag trodde jag blivit av med, hmppff.) Nu har jag införskaffat ett par sådana här tack vare ett tips från brorsans japanska svärfar.

Jag måste säga att trots en hästförkylning var det en minnesvärd resa som vi gjorde det bästa av!

Annonser