Nu skulle vi till Andys tandläkare i stället. Alltså, jag tror jag har spenderat mer tid hos amerikanska tandläkare på sistone än jag gjort hos svenska de senaste två decennierna. Självklart ville Andy konsultera mig innan han låter någon göra något (rekommenderat, lol). Jag fick komma in till undersökningsrummet också där jag ställde luriga frågor till tandläkaren.

Ibland måste vi åka och hämta tvillingarna på dagis och idag var en sådan dag. Bilfärden blir roligare med ”molights” (juleljus i folks trädgårdar). Amerikaner kan det där med juldekorationer om man säger så. PRÅLIGT stavas det ofta. Tomten, Maria och Jesusbarnet, Rudolf och hela faderuttan som blinkar i regnbågens alla färger.

Så plötsligt ringde mobilen som är kopplad till bilstereons högtalare. ”Ja hej, jag ringer från ADT larmsystem! Jo det är så att larmet har gått i ert hus.” När någon säger så där så stannar ju ens hjärta lite grann. Jag svär, de där himla larmen skrämmer skiten ur mig. ”Det är rörelsedetektorn i vardagsrummet som har utlöst larmet. Har ni husdjur?” ”Eeeeh……. Ja, jag har två katter men jag har haft samma katter i sex, sju år…” ”Okej. Ska vi skicka ut en gubbe?” ”Nej. Nej, gör inte det.” ”Säker?” ”Ja… Det måste vara något fel.”

När vi kom fram till huset sa Andy åt mig att låsa bildörren men nya bilar är ju hopplösa så det gick sådär. Han skulle själv gå in i huset och kolla. Tvillingarna anade oråd och bölade rätt ut. ”Daddy DADDY daddy daaaddy DADDYDADDY daddy daddyyyy.” De lät som små arga mördarbin.

Inte så förvånande var det ett falsklarm. Rörelsedetektorn är paj, blajj. Men det är klart, lite skrämmande tidningsrubriker flashar ju förbi ögonen ändå när sådant där händer.

Annonser