På zoo
Kan man göra vad man vill och lite till
På zoo
Kan man titta på en jättekrokodil
På zoo
Kan man mata alla sälarna med sill
På zoo
(Mora Träsk-nostalgi)

Denna dag skulle vi, som ni säkert har gissat, gå på zoo. Austin zoo närmare bestämt. Det var en solklänningsdag, för att illustrera vädret. Tvillingarna var på gott humör och vi började med att åka det lilla tåget runt djurparken. ”Chu chu” som barnen kallar det.

Här fick jag verkligen utlopp för mitt sköldpaddsbehov. De hade liksom galapagospaddor! Åååååååååh. De kunde krossat morsans lilla ryss med lilltån. Så himla guuuulliga. Näbben bara klippte av bladen.

Vi såg en trebent varg också (eller som morsan sa: ”It only has three bones.”). Tydligen är Austin zoo en djurpark som särskilt hjälper djur i nöd. Det känns ju bra. Jag tycker att både djurparker och cirkusar har känts lite omoderna de senaste decennierna. Man börjar mer och mer tänka på att djuren ska må bra, inte att vi människor ska ha kul.

En påfågel fällde ut alla sina fjädrar i ett försök att ragga upp en jänta. I vanlig ordning spelade hon svårfångad och couldn’t care less about hans granna dräkt.

präriehund

Är det såna här som grävt ett hål i vår trädgård tro?

flygande tefat rymdvarelse

Påminn mig senare om att jag ska dra historien om när Andy blev abducted by aliens.

Hjort

Galapagos sköldpaddor

Undrar om det räknas som trespassing att kika in i någon annans skal?

Galapagossköldpadda

Varg tunga

Mums med julgran?

påfågel

Påfågel fjädrar

Som en polare till mig sa: ”The peacock is the drag queen of the animal kingdom.”

Dagen avrundades med tre(!) magsårsstarka enchiladas på Chuy’s. Det hade redan blivit mörkt och vårat mumsande ackompanjerades av syrsornas skrålande. Morsan ääälskade Chuy’s. Jag tror att vi lyckats få henne att bli ett riktigt Austin-fan nu, precis som vi trodde.

Chuys enchiladas

Elvis Presley Memorial Enchiladas med extra taco och chips satt som en smäck.

Efter en dag av fart och fläkt var det skönt att koppla av med en kaffe efter att barnen hade somnat. Aaaah. Vad lugnt och skönt allt var, gott humör var vi också på allihop. DÅ. Plötsligt bara så ringde telefonen. Klockan var väl elva på kvällen. ”Det kan ju aldrig vara bra?” tänkte jag. Det var barnens mormor. Andy svarade inne på toaletten och jag stod utanför och lyssnade. ”Oh my God. Oh my God,” hörde jag honom säga. Dåliga nyheter?

Nervkittlande fortsättning följer…

Annonser