Vi åkte till David’s Bridal, en affär som säljer brudklänningar, för att kolla. Vilket kaos! Egentligen skulle man bokat en särskild tid för att få hjälp. En massa galna, högljudda tjejer som skulle ha ett stort bröllop. Tärnor och släktingar och småtjejer och gud vet allt. Stressade som yra höns. På sätt och vis känns det konstigt att vi ska gifta oss i vår ensamhet. Inte nödvändigtvis dåligt, bara ovanligt.

Själva brudklänningarna hängde ganska huller om buller, det var inte lätt att se hur de såg ut. Förvirrande nog är några av dem bara tillgängliga via Internet och några bara via den fysiska affären. Puh.

Till slut fick vi hjälp av en kvinna som inte visste så mycket om någonting. De mätte mig och tittade sedan i en lista. ”Du är en typisk size zero!” ”Va? Size zero, herregud.” ”Jag är ledsen, det är det minsta vi har!” Andy lugnade mig med att detta var typisk ”vanity sizing”. Det vill säga, man gör alla storlekar större än normalt så att folk ska känna sig smickrade. På så sätt genererar man mindre ångest och fler sales. Jaha, jag fick ångest i alla fall, size zero låter ju helt sjukt! Det är ju typ 32 i Sverige, barnavdelningen. Lol!

Andy fick nästan spatt av den där affären så vi körde iväg i ilfart för att kolla på vigselringar i stället. Kom in på Jared, en juvelerare han tidigare hittat bra grejer hos. Genast blev vi haffade av en jättesäljig kvinna. ”Vill ni ha en kopp cappuccino?” frågade hon direkt. Deras sektion med vigselringar var inte så stor. Pinsamt nog gillade jag ingenting av det jag såg. Allting var så generiskt. Man vill ju ha något personligt, någonting som inte precis alla andra har. Eller? Kvinnan i affären gav oss sitt visitkort. ”Bäst jag ger det till dig,” sa hon och tittade på mig. ”Det är hon som bestämmer, lika bra du vänjer dig!” Hon blinkade mot Andy. ”Hej då! Vi ses snart, jag vet att ni kommer tillbaka!” avslutade hon med. Iiiiiiiiiiiiiiiiih, jag är rädd!

 

 

15m

Annonser