Min bröllopsdag! Och jag hade inte sovit en blund på hela natten. Nervös? Nja, det var inte bara därför. Massa andra störande moment. Gardin som åkt åt sidan så att en irriterande springa av ljus stack i ögonen. Papiljotter i hela håret som tryckte mot tusen små onda triggerpunkter i hjässan. Okej okej, nu kör vi: ”A som i Apa, B som i Babian, C som i Chimpans…” Snarkande blivande make. Tre timmar senare: ”A som i Antilop, B som i Belgian blue, C som i Chicken…” Nagellack som stank, gaaaaah! Okej, ta det lugnt nu: ”A som i Arga mördarbin… Feck! Vad ÄR klockan egentligen?” Stressad! Jag klev ur sängen och satte mig för att börja ta ur papiljotterna. Det var ju ändå dags att gå upp snart. Men det visade sig att klockan inte alls var så mycket som jag trott. Klockradion i rummet gick en timme för fort! Så jag hade blivit stressad i onödan varje gång jag tittat på den och dessutom gått upp en timme för tidigt.

När Andy vaknade var jag sur. På mig själv för att jag gått med på det här tramset. Jag ville ju inte gifta mig utan att kunna röra på mig, ville inte stå stel som en staty i en massiv klänning! Inte hålla på med traditioner och blaj. Och fotografer som ska fota en – precis nu när jag håller på och möblera om i mitt eget tryne och på något vänster lyckats vrida halva ansiktet för mycket åt… just det, vänster. Jag orkade bara inte sminka mig. ”Det här är ju vår dag!” sa Andy och såg ynkligt ledsen ut. ”Du, det enda som kan få mig på gott humör är den där fjantlåten ‘Sex on the beach’,” sa jag. Han spelade den. Jag tog på mig min Victoria’s Secrettröja och började försöka tämja ögonbrynen. Gick över till svullna, dubbla ögonlock. Ingen skönhetssömn precis, suck. Nu hade vi kommit till den stora frågan: Lösögonfransar eller ej? Har man på sig dem så är fördelen att det kommer att se ut som om man har ögonfransar över huvud taget på fotona som tas. Nackdelen är att det finns en risk att hela ögonmake-upen fuckas upp och man får börja om från början med klister på locken som inte går att ta bort. ”Kanske jag kan hjälpa dig…” funderade Andy. Det var värt ett försök. Blunda och så pincetten och penseln med limmet och… POFF! Wow! Den satt! Helt perfekt! Wooooow! Okej, nästa öga då (hoppas det inte var nybörjartur)… Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Andy är fan min bästa tjejkompis. Och här kommer en liten hemlighet: Det var han som gjorde mitt hår också! Fast han aldrig gjort en enda frisyr tidigare i hela sitt liv.

Bröllopsfrisyr hår

Inte så illa pinkat av en nybörjare!

Vi hade beställt room service med små gulliga frukter och blommor, men det blev inte mycket ätet från min sida. Att tugga kändes som att promenera på ett rullband som åker åt fel håll, att svälja som en hiss som hade stannat. Jag gillar inte frukost i vanliga fall, så då kan ni ju tänka er… 😉

Bröllop frukost

Stadig frukost, oouff!

Bröllopsfrukost

Spara till champagnen?

Knack knack på dörren. Det var Joseph med blommorna. ”Det här var de enda blå blommor jag lyckades hitta,” ursäktade han sig. Men vi tyckte de var så naggande fina att vi blev riktigt rörda.

Brudbukett blommor bröllop

Svenska flaggan gul och blå.

Efter att Andy fixat mitt hår fanns det nästan ingen tid kvar för honom själv att göra sig i ordning. Visst är det ändå lite konstigt, att bruden är påfågeln inom vår art (kultur?) och brudgummen är den mörkt, generiskt klädda som hamnar i skymundan? Mannen är pingvinen, åtminstone om han som i det här fallet bär frack. 😉

Something old, something new, something borrowed and something blue, heter det ju. Jag tror vi lyckades pricka alla fyra men det var oklart vad som var vad. Mormors örhängen (gamla och lånade), brudklänningen (splitterny), halsbandet (ganska gammalt, lånat av morsan), sjalen (ny), clutchen (lånad), strumpeband (blått samt lånat eller vad man ska kalla det, från ex-fruns kusin haha), liten smurf i ett halsband som fick följa med i väskan (blå, duh), brudtofflor och tiara (nya), blommor (blå).

Bröllop strumpeband usa

Amerikansk tradition som man sett i alla de mest sliskiga såpoperorna – med andra ord ett must-have!

Så snart jag fått på mig brudklänningen kunde jag inte gå en enda meter. Jag kunde inte ens gå fram till spegeln precis framför mig för att kolla hur jag såg ut! ”Du är jättefin!” försäkrade Andy. Nu var vi sena och limon stod redan ute på gatan. Jag fick hålla upp klänningen med ett rejält grepp framtill och Andy fick bära släpet under armen. Redan när vi kom ut från rummet började alla lyckönskningar från alla möjliga okända människor som såg oss.

Vi mötte vår limousinchaffis, en rejäl afro-amerikansk man som presenterade sig som Fred, utanför hotellet. Fred var kolugn. Han hade varit med mååånga gånger förr. ”Nu gör vi så här att du (alltså jag) sätter dig först.” Han tog vant upp hela släpet med en enda näve och bullade in det i bilen efter mig.

Väl framme i San Francisco City Hall träffade vi några av Andys vänner som skulle närvara vid ceremonin. Ett par av dem hade inte fått inbjudan förrän någon dag i förväg. Andy hade haft ”ångest” över vem han skulle bjuda och sen över att det blev så kort varsel. Mirakulöst nog lyckades vi ändå få ihop max antal gäster som var tillåtna i City Hall, nämligen fyra (plus två fotografer). Kinesiskan som Andy är manager för ombads dessutom att hjälpa till med två andra gäster på distans. Närmare bestämt min mamma och moster som befann sig i Kyoto, Japan och som skulle närvara via FaceTime. Hon skulle hålla upp Andys iPhone i luften med kameran åt rätt håll när det var dags. Detta var förresten första gången jag träffade henne! Övriga gäster som närvarade var två av Andys arbetskamrater från det förra företaget (dem som vi åt middag med här) samt fransyskan vars barn bara åt Mac & Cheese ni vet.

En liten flicka, kanske 9 år, stirrade ögonen ur sig och sa: ”You look like a real princess!” Vi såg en del andra brudpar där men eftersom det var måndag var det säkert färre än normalt. Dock en hel del turister.

San Francisco city hall

Ståtliga San Francisco City Hall.

Boutonniere

Brudgummen ska ha en boutonnière med en blomma från brudbuketten och bruden ska sätta fast den (utan att sticka honom helst). Tur att andra höll reda på dessa traditioner åt oss stressade virrpannor!

När man gifter sig borgerligt i Kalifornien måste man göra två saker: För det första, fixa ett marriage license. Vi valde det konfidentiella eftersom det var snabbare och man inte behövde några vittnen. Det gick till så att man fyllde i ett papper och visade legitimation. Klart! Därefter blev vi inropade igen för att träffa vår vigselförrättare, Jake (en riktigt söt liten gosse, haha). Naturligtvis hade Andy redan lyckats slarva bort nummerlappen. Fotografen hade precis kommit och fotade oss mitt i all panik.

Nu skulle vi gå upp till huvudrummet (”Rotunda”) där de flesta vigslar sker – yes, vi fick det finaste rummet! Äntligen ögonblicket vi alla väntat på! Men vänta, var någonstans var ringen? Den fanns ingenstans. ”Jag vet ju att jag la den i bröstfickan,” mumlade Andy. ”Hur kan man tappa bort ringen? GIFTER jag mig alltså med en man som är kapabel att tappa bort RINGEN??” tänkte jag.

Rafflande fortsättning följer på denna cliffhanger…

 

 

14a

Annonser