Brudgum som har slarvat bort ringen, nämen det är ju nästan FÖR klassiskt! Som i den där filmen ”Tre bröllop och en bedragen” eller vad den hette. Okej, som ni kanske minns var det fejkringar som kostade ca 100 spänn på Amazon. Gun metal med glasstenar typ. Men ändå! Hur klantig får man bli? Grejen är att vi redan hade anmält oss till den ceremonin där det fanns ett moment för ringar. Fransyskan slet snabbt av sig sin ring. ”Här ta min, jag har storlek 8, det borde vara lagom!” Så vi fick köra på det helt enkelt.

Innan vigseln fick vi ett par minuter på oss att koppla upp oss på FaceTime. Morsan och mostern var i Japan dit de åkt för att gå på min brorsas bröllopsparty, lite lustigt. De satt på ett hotellrum helt yrvakna iklädda yukatas klockan 6 på morgonen och väntade på att vi skulle ringa. Senare fick vi berättat för oss att vid testuppringningen hade det ringt på mosters iPad. Men vid själva ceremonin hade det i stället ringt på hennes iPhone (asså Steve Jobs smet ju från en del buggar när han loggade ut). De hade suttit där beredda att filma iPaddan med iPhonen med värkande armar medan spektaklet pågick men nu fick de fixa om alltihop.

Hur som helst, så kom snygg-Jake som naturligtvis då inte var en prälle utan en justice of the peace. Han började med att säga: ”Mawwiage, mawwiage is whhaaa bwings us togewether todaaay.” Skojade bara. Den var ni med på va? Han läste upp lite wedding vows liknande dem ni säkert har hört så många gånger i amerikanska filmer och vi skulle repetera. ”I take you to be my husband and GUFFWAH??” Vad sa karln egentligen? Blargh, typiskt att jag glömt att kolla vad som egentligen sägs vid olika vigslar. Kunde man ju repeterat så hade man sluppit sluddra fram allt. Alltför upptagen med smink och hår, hehe. Sedan tycker jag alltid att det är mer högtidligt om man läser upp fullständiga namnen på dem som gifter sig. Det var då tårar började trilla (och mascara började svida) när brorsan gifte sig. Men i övrigt var det en väldigt stämningsfull ceremoni.

San Francisco wedding

With my French friend’s ring, I thee wed.

Jake avslutade med: ”By the laws of the state of California, I now pronounce you husband and wife,” och jag tänkte ”YESSSS, min högsta dröm har gått i uppfyllelse!” Tittade på min finaste, käraste, så stilig och perfekt. ”Det gööör inget att han tappade ringen.” 😉

Fotograferna och vännerna tog lite bilder på oss från alla möjliga vinklar och tydligen var det en kinesisk man som hade plåtat mig när jag stod i trappan till Rotunda. Sedan hade han bett sin fru att ta ett kort när han själv stod på trappan med mig i bakgrunden. Jaha, nu hade man blivit turistattraktion också. 🙂

Bröllop i San Francisco city hall

Våra inhyrda fotografer var minst sagt grymma, särskilt tjejen, Lisa, som var hjärnan i gänget. De fick mig att klättra upp i ett fönster, helt fjäderlätt bara studsade jag upp som en liten älva. Skämtade bara, självklart behövde jag massor av hjälp. Tur jag inte halkade på någons axel, så trött som jag var. De täckte för det fula elementet nedanför med släpet på klänningen. En annan bild togs i en hiss precis när dörrarna stängdes. Fasen, sådana där saker hade man ju aldrig kommit på själv.

Ut mot biffen Fred och hans limo bar det sedan. Lisa föreslog att Andy skulle vika ihop släpet som en taco och stoppa allt nät i mitten (amerikaner och deras mathumor, lol). På gatan stirrade folk, vinkade och sa grattis. Nu skulle vi åka till Golden Gate-bron till stället som Andy och jag valt ut några dagar innan. Fred visste ungefär var det låg. Spännande känsla att åka över Golden Gate med en limo förresten. 🙂

Limousin Golden Gate

Nu kan vi kryssa av det på bucketlistan.

”Oh yay!” hördes så en glad röst när vi satt oss. Det var Andy som hittat sin ring på golvet i baksätet. Bättre sent än aldrig.

Ringar bröllop blommor

Ringarna återförenade.

Nedanför bron blåste det som jag vet inte vad. Skulle visst bli riktigt häftiga vindeffekter. Ulliga moln flockades över bron. Blev lite så där dämpat, softat ljus och en härlig inramning på bilderna. Morsan trodde det var en dekor när hon såg fotona för första gången, haha. Antar att det var en komplimang kanske? För bra för att vara på riktigt. Men så är det ju egentligen med hela den här historien med mig och Andy – nästan för bra för att vara sann. 🙂

Alla gästerna samlades på bron tillsammans och blev fotade gapskrattande med håret flygande i ansiktet. Vi blev nästan bajsade av måsar också som flög precis ovanför huvudet på oss. Som ni förstår ledde detta till en del riktigt grymma bilder. Och så kom den också, PANGBILDEN där vi ser ut som om vi är med i en Hollywoodrulle, där yngre generationer kommer att fråga oss: ”Är det där verkligen ni?”

Golden gate bron

Obs, inte ett vykort. 😉

”Kan man inte ta en bild med lite vegetation också?” föreslog Andy sedan. Fotograferna hittade ett ställe i en backe med en massa grönt. Ovanför oss gluttade solen precis fram mellan träden. ”Se upp för gifteken här!” sa den manlige fotografen. ”Och här och här… Här har ni mer giftek, trampa inte i den för det blir som olja på kläderna som orsakar hemska utslag.” Släpet fastnade och hängdes upp på något kvistigt och vasst och så stod vi där och försökte se ut som om Andy hjälpte mig upp för en backe på äkta gammaldags gentlemannavis. Log romantiskt. Allt för konsten.

Måsar fåglar brudpar

Plötsligt började vår kinesiska vän fota ett annat brudpar.

Puh, nu var det jobbigaste äventyret över! Kändes ganska skönt. ”Are you properly tacoed?” frågade Lisa. ”Yup!” sa Andy med släpet i famnen. Fred greppade handfast fluffet och jag ramlade in i limon för att åka tillbaka till hotellet.

Nästa avsnitt av bröllopssagan: Middagen och ett par oinbjudna gäster.

Annonser