Nu var vi framme vid hotellet igen och det var dags att ta adjö av våra fotografer och limochaffis. Plötsligt kom en lätt sliten gubbe fram till oss där vi stod på trottoaren och började sjunga en kärlekssång. Han var inte särskilt duktig eller så men sjöng med mycket känsla och inlevelse. Jag log. Andy däremot blev rastlös någonstans kring tredje versen. En sak som jag har tyckt är så ball med USA är att någon helt plötsligt kan få för sig att showa lite grann bara för att de känner för det. Tjej som dansar på gatan när Austin Duck Boat kör förbi, snubbe som sjunger karaoke helt själv på en pizzeria bara för att roa oss och någon som spontant börjar ge en hel stå-uppföreställning när man minst anar det. Skillnaden är bara att i San Francisco ska de ha betalt för att göra det vilket pajar hela grejen. Andy gav honom ett par bucks och han ville naturligtvis haft mer men det var viktigare att ge dricks till limo-Fred.

”Jaha, vad ska vi göra nu?” frågade vi varandra. Det var jag och Andy och tre damer kvar: Kinesiskan, fransyskan och den före detta kollegan från skvallergänget. Vi bjöd upp dem alla på rummet som var ordentligt tillstökat såklart. Nu kunde vi lämna av lite saker, fräscha till oss lite och gå på toa. Hela dagen hade jag undvikit att dricka för mycket vatten av rädsla för att behöva gå – det är inte ens alla dass som är stora nog att komma in på med den klänningen. Det var nu jag upptäckte den andra oinbjudna gästen: En fucking fästing på låret! Jag vet att det låter helknasigt men med min supersyn som har tränats i årtionden för att hitta de små krypen kan jag vara 100% säker. Fästingar är nämligen utav det värsta jag vet. Den hade väl satt sig när vi tog bilden bland giftekarna. Helt magiskt, jag har alltid fått fästingar där ingen annan mänsklig varelse (enbart hundar) någonsin har fått dem. Ett exempel var på den lilla grekiska ön Simi där jag fick två. Trots att det aldrig tidigare i mannaminne skett. Lyckligtvis när jag satt där på muggen kunde jag sträcka mig nog mycket för att få tag på en pincett. Såklart man ska få en fästing på sin bröllopsdag, jamen det händer ju ALLA eller hur? 😛

Vi tog några bilder på hela gänget med utsikten från hotellrummet i bakgrunden. Funderade på att öppna champagneflaskan som vi fått av den ena tjejen. I stället bestämde vi oss för att gå ner till hotellbaren The Clock Bar och ta ett par glas. Fler grattis och lyckönskningar från alla möjliga förbipasserande. Vi hittade en soffa där mitt släp kunde få plats och skålade i champagne. Tur att jag hade armarna fria!

Vid det här laget var jag outsägligt hungrig. Min mage vrålade (hoppas ingen hörde, hehe). Jag hade ju inte ätit så mycket vid frukosten och sedan hade det inte blivit någonting. Våra vänner föreslog att de skulle bjuda oss på middag på hotellets restaurang Bourbon Steak. Det kanske låter lite fantasilöst, så jag måste tillägga att det var ett riktigt fancy ställe av hög klass. Dessutom låg den mitt emot baren så jag slapp gå så långt. Lite ovanligt att gästerna bjuder på maten, men vårt bröllop var ju inte vanligt någonstans så… 😉

bourbon_steak_restaurant
Först tog vi in några förrätter. En otroligt snobbig, prydlig kvinna med lärarglasögon och bakåtslickat hår redogjorde noga för hur de olika pommes friten och dippsåserna var kryddade (detta tyckte jag var oerhört komiskt). Sedan var det någon romsallad som livligt blandades till vid bordet. En undersåte var med och försökte tjuvkika åt chefens håll för att hålla samma takt i blandandet. Alla tjejerna tog Organic Dim Sum Dumplings till varmrätt trots att det var ett fint steakhouse. Men en stor tung biff lockade inte just då.

pommes frites

Mycket exklusiva pommar!

romsallad

Rör om rom!

Bröllopsmiddag

Detta var ju stiligt, minns inte vad det var haha!

Dumplings

Jag kan säga som så att det blir inte dumplings på vår bröllopsfest i Austin. 😉

Det började bli sent och alla var trötta samt skulle upp tidigt nästa morgon. Vi skippade efterrätten men restaurangen ville ändå bjuda på något litet eftersom det var vår speciella dag.

Bröllops efterrätt

Nu skulle jag äntligen få gå upp till rummet och ta av mig den enorma dräkten! Det var nästan vemodigt att se den hänga där ensam och tom i garderoben efter att vår dag var över. Men jag kände mig å andra sidan fjäderlätt där jag hoppade omkring i strumplästen. Frukten vi sparat från frukosten passade utmärkt till vår kylda champagne som vi nu öppnade.

Bröllopsbild

För er som inte kunde närvara denna märkliga, mäktiga och minnesvärda dag, hoppas vi kunna svänga ihop ett riktigt schysst bröllopsparty hemma i Austin senare i år. Margaritamaskin, skåla i solen ute på terrassen och dans frampå sena natten – kan det vara något? Jag lovar att jag ska försöka bära bröllopsblåsan än en gång (om ni lovar att bära mig uppför trapporna).

vigselringar brudbukett

Och en liten svensk tillställning blir det nog också!

 

Annonser