För ett tag sen när jag och Andy tog en promenad så lät han lite så där nervöst bekymrad.

– Jag bör antagligen berätta en grej för dig, lite konstig sak, för jag skulle behöva ett gott råd.

Eeeeh okej…? Vad skulle han säga nu? Den lilla darrningen på rösten gjorde att jag började ana oråd.

– Jo, så här va, vi hade ju en hamster förut, om du kommer ihåg. Den som bet sig fast i Mikes finger och vägrade släppa taget.
– Mmm jo, hur skulle jag kunna glömma?
– Saken är den att när hamstern gick hädan så blev trots allt Mike väldigt, väldigt ledsen.
– Mmm, ja, det kan man ju förstå.
– Han ville begrava den men marken var frusen just den dagen och jag visste inte hur jag skulle kunna gräva en grop ute i trädgården.
– Okeeeeeeej…
– Så tills vidare stoppade jag den i en tupperwarelåda ute i extrafrysen som står i garaget.
– Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
– Vad är det?
– Ursäkta men VAD sa du att du gjorde?
– Den ligger där ute i en kartong, fullkomligt hermetiskt tillsluten.
– Du menar alltså att jag har stoppat in våra hamburgare och våfflor bredvid en död kropp?
– Ja och nu undrar jag vad du tycker att jag ska göra med den?

Det kom sedermera fram att det inte bara låg en, utan TVÅ stackars gnagarkadaver där ute. Saliga Dumbledore och Snape, i en låda med Poptarts som jag nästan öppnade en gång. Nu är det så att frysen måste frostas av. Men vem vill slänga en döing i soptunnan och låta den ligga där och ruttna i garaget? Eller börja gräva i trädgården i 40-gradig värme? Frågan är, ska man ta upp det med Mike så här långt efteråt? Tänk om han har glömt bort alltsammans.

Jag tycker ändå att det var en väldigt fin tanke, att mumifiera de arma husdjuren och bevara dem till eftervärlden tills beslut har fattats. Fast helst av allt vill jag inte ha några lik i vår frys!

Fortsättning följer i frågan…

 

Frysen

Mitt matförråd – någons grav.

Annonser