Ska man pyssla med IT idag är det i San Francisco/Bay Area man bör befinna sig, skrev jag så klokt i det tidigare inlägget. Ja, det gäller förstås bara om man håller ögon och öron öppna och är åtminstone lite uppmärksam. Denna dag meddelade min käre bror att Apple hade släppt ett nytt programmeringsspråk för iOS (iPhone-appar m.m.), kallat Swift. ”Det avslöjades på en mässa i San Francisco idag, Apple Worldwide Developers Conference,” upplyste han mig. ”Du brorsan, jag ÄR i San Francisco nu!” berättade jag. Det visade sig att man från hotellet kunnat spotta och träffa byggnaden där konferensen han snackade om ägde rum. Min bror sitter alltså i Japan och fick reda på detta innan mig! Tjena pinsamt. Dock mycket uppskattat eftersom nuvarande Objective C är det dummaste/jobbigaste språket ever.

Jag har varit på många mässor i min dag. Båtmässan, matmässan, fast food-mässan, mössmässan (har jag säkert varit på nån gång), tv-spelsmusikmässan, ljud- och bildmässan samt till och med mässan för skyddsutrustning. Den sistnämnda var faktiskt helt okej. Prata hörselskydd för trummisar med en expert på Bilsom. Men den här teknikmässan för Andys jobb alltså. Näää… Infernaliskt tråkigt! Att gå runt alla montrar tog mindre än fem minuter. Det enda som var lite skoj var ett företag som visade upp en ganska stor variant på ett radiostyrt flygplan och någon som utvecklat en avancerad bilsimulator.

Som vanligt var den efterföljande coctailfesten det roligaste. Där bjöds det på vin och hors d’ovre (uttalas ”or durves” på amerikansk engelska). Vi såg lite kända ansikten, bland annat den urtrevliga kinesiskan som var med på vårt bröllop. Andy påstod att en massa nördiga ingenjörer kollade på mig, haha! Kvinnliga ingenjörer finns det gott om men i just den här lilla nischen är det rätt så ovanligt av någon anledning. Jag var nog dessutom den enda som var något sånär coctailklädd.

San Francisco är för övrigt en überpretto stad. Handväskor, jackor, skor, klänningar av Fendi, Michael Kors, Gucci, Donna Karan bara svischar förbi vart man än vänder sig. En anledning till att en klädtrasa ser dyr ut, har jag kommit på, är om det är t.ex. en bikerjacka i skinn i någon ovanlig färg som bara passar till just dom här byxorna, kanske har den trekvartsärmar och inte är särskilt användbar. Sådant ser man hela tiden på gatorna här. Man ser minst en brud per kvarter som ser ut som en miljon dollar. Och man kan lätt gå ut i sin mest genomtänkta outfit och känna sig som trash (om man bryr sig vill säga). T.o.m. Kenza skulle vara en grå mus i mängden. Men faktiskt så tyckte jag att jag fick ganska många blickar på min 142-kronor-inklusive-frakt-på-eBay vita bikerjacka, positiva tror jag. 🙂

Vi fick äntligen tillfälle att utnyttja våra matkuponger på hotellets restaurang tillsammans med Andys svenska kollega från Kanada. Han vill alltid bara prata jobb, men jag hänger med rätt bra i skvallret nu. Mycket är skitprat om högsta hönset som kör med äckligt mycket micro managing. De kan sitta i timmar och försöka fundera ut hur killen är funtad. Han köper upp företag till höger och vänster. Wooops, där köpte han en firma för 50 miljoner dollar som gick åt skogen, hej vad det går, bättre lycka nästa gång. Riktigt underhållande.

hotellrestaurangen

Hotellets restaurang MaSo. En typisk Italiensk-kalifornisk fusionkrog där vi åt tjusiga och lätt obegripliga saker som Pan roasted king salmon with artichoke ravioli, spring turnips, pixie tangerine marmalade, caramelized hedgehog mushrooms, toybox roots and Chervil jus. 

MaSo restaurang Westin Marketplace

Servicen var väldigt bra och smörig, även det är typiskt för den här trakten. Det är ingen tjej med cowboyhatt som skriker, ”yeeeehaaaa, får det lov att vara en taco?” som vi har i Austin. 

 

 

3j

Annonser