I den här familjen är vi riktiga ja-sägare. Som när man går på improvisationsteater, man måste säga ja för att det ska hända något. Så när Andys mamma frågade om vi ville gå på en fest hos Mensa så accepterade vi erbjudandet utan att tänka efter. Andy har varit med i Mensa sedan han var tonåring och hade hittills bara gått på en enda fest. Den gången var det bara en bunt ”socially awkward” typer som gick runt och ”frotterade sig” med ”eliten” (eller så trodde de åtminstone det). Han blev avskräckt och har sedan dess låtit sitt medlemsskap vara vilande. Mamman har varit mer aktiv. Hon gick med en gång på 60-talet för att förbättra sitt självförtroende. Dock fick hon bättre resultat än Andys pappa och denne blev förolämpad av att hans fru var smartare än han. Själv gjorde jag något IQ-test i plugget, fattade nada och började göra ole dole doff för att välja vilket alternativ jag skulle fylla i. Jag tror på den här filosofin.

När vi steg in genom dörren kändes det lite underligt. Inga festdekorationer över huvud taget, inte fler än kanske 20 gäster, inte så många festklädda, massa träningshojar på hela långsidan och alla satt på plaststolar i små ringar och pratade. Vissa deltagare var lite lustiga, det märkte man, men det var inte som vi trott, att det bara skulle vara ”a bunch of Sheldons” där. Ett lite äldre par som också var nya medlemmar var väldigt trevliga. De frågade oss vi ett tillfälle om vi var ”carnivores” och då vi fortfarande trodde att alla som kommit dit var lite tokiga så trodde vi det var ett fyndigt/töntigt sätt att fråga om vi var vegetarianer eller ej. Men det visade sig vara en klubb för folk som ville ut och testa nya barbecueställen i Austin. 🙂 De hade en dotter som nu var i 40-årsåldern som hade varit galen i Sverige sedan hon var liten. Varför visste ingen riktigt, för hon hade inte varit där förrän ganska nyligen. Hon var ett stort fan av Pippi Långstrump.

Det bjöds på lite cateringmat och en gubbe frågade morsan om hon kunde rekommendera någon av efterrätterna. Hon pekade på en (faktiskt) gudomligt god bakelse. Några minuter senare kom gubben tillbaka och sa, ”Fyyy vad äcklig hörrö!” (Kräsenhet med mat verkar vara ett amerikanskt fenomen!)

Sen blev det då äntligen presentutdelning med lite speciella regler. (Det här är någonting ni kan testa hemma nästa jul.) Samtliga gäster hade fått ta med sig ett inslaget paket. Papperslappar med namn drogs ur en hatt och så fick man gå fram och öppna valfritt paket medan alla tittade på. Eller så kunde man välja att stjäla någon annans present, men varje gåva kunde bara bli snodd max två gånger. Jag lyckades ro åt mig ett brädspel – Dogopoly, Monopol med hundar. Japp, det är lika tokigt som det låter, i stället för att man äger gator så äger man hundar. 🙂 Mensa delar varje år ut priser till de bästa brädspelen men vi gissar att Dogopoly inte var ett av dem.

Andy hade en intressant diskussion med en ganska excentrisk herre som funderade lite på hur det skulle bli med jobbmarknaden när 3D-printers slår igenom ordentligt. Skulle 25% av alla jobb då försvinna? Vad skulle man i så fall göra med alla de människorna och vem skulle ta ansvar? Har man läst nationalekonomi för dumskallar så tänker man sig att det förmodligen ordnar sig, men det är ändå intressant att spekulera i hur det kan bli.

IMG_9433

Både jag och morsan tyckte att den här tanten hade en väldigt söt klänning. För övrigt var folk på den här festen i genomsnitt rätt så stora av någon anledning.

IMG_9449

Ska man bli glad eller förskräckt över en sådan här present?

IMG_9453

Andy the Geek blev jätteglad för sin binära klocka.

Dog-opoly

Gå till hundgården utan att passera gå. 

IMG_9463

Vår nya polare. 🙂 ”Tänk om detta kakfat skrevs ut med en 3D-skrivare… Vad händer när man kan skriva ut kakor?”

Föresten, Andy tyckte att rubriken till det här inlägget skulle vara ”The Gifted Giving Gag Gifts” men jag tänkte, ”hur många hajar den??” Kanske misstar jag mig. 🙂

 

21d14

Annonser