Ni har väl läst Dilbert? Seriestrippen där uttryckslösa gubbar jobbar inom high tech och får utstå skam och respektlöshet, skenbart arbete och saker som bara är ”for show”. Där bossen har en frisyr som liknar djävulshorn och vars närmaste kumpan är en katt. Nu startar en liten följetong om ett jobb som var så sjukt att vi fortfarande undrar om det verkligen var på riktigt. I rollen som Dilbert himself: Min make Andy.

Allt började en vacker sommardag på det gamla företaget. Andys chef, som under decennier varit som den storebrorsa han aldrig haft, hade bestämt sig för att sluta och gå över till konkurrenten. Låt oss kalla denna konkurrent för Abstract Designs. Det hände sig så att han tog hela staben med sig – en grupp på fyra personer*, däribland Andy.

Som den eviga optimist Andy är såg han inte varningssignalerna (plus att paketet han erbjöds var lite för bra för att tacka nej till). Vid anställningsintervjun flögs han till Kalifornien – bara för att sättas i telefonkonferens med ett gäng i Oregon! Redan första veckan rök ”Storebrorsan” ihop med en chef i nämnda Oregonkontor. ”Vad bryr jag väl mig om honom?” sa han som jobbat där i 18 år, ”Han kommer ändå att bytas ut om ett halvår. Jag har sett det så många gånger förut.” Och han skulle få rätt. Nästan exakt på den förutspådda dagen förflyttades Storebrorsan till en annan avdelning. Andy å andra sidan fick ta över killens chefsjobb. Det var då ett mindre helvete började.

Andy har varit manager många gånger förut, men aldrig sett något liknande. Här förväntades man detaljstyra allt och alla. Micromanaging in absurdum. Dubbelkolla allt som gjordes, delegera men sedan göra jobbet själv samt vara med på varenda liten telefonkonferens med de mest tekniska tekniker. Han blev tillsagd att vara på alerten 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Ibland kunde det komma 400 mail per dag och man förväntades läsa och åtgärda allt som skrevs. Annars skulle man få sparken, det var klart och tydligt. Jag märkte själv inte detta, men Andy tog med sig telefonen in på toaletten när han gick för att kissa mitt i natten för att kolla om det hade kommit något nytt meddelande. Ibland skickade näst högsta hönset, som vi kan kalla Yosh, ut ett meddelande klockan två på morgonen bara för att se vilka som svarade.

Men Yosh var bara en apa, en marionett. Den värsta djävulen var högsta hönset, den fruktade Ram (fingerat namn). Ganska snart hade Storebrorsan kommit på vad detta var för en sorts person: ”Försök att aldrig ha ett enskilt möte med honom, då han direkt kommer att avbryta dig. Hans åsikt om dig kan bara försämras. Det bästa som kan hända efter att man pratat med honom är att hans tankar om dig är oförändrade.” Ram hade ett lite speciellt nöje, nämligen att stoppa folk i korridorerna. Typ, ”Frågesport! Vad är nuvarande statusen för kraschen vid företaget X?” Då gällde det att kunna svara direkt, även om kraschen skett tidigare samma morgon. Det dög absolut inte att säga, ”Ge mig 5 minuter så ska jag kolla.” Som ni säkert förstår är detta en omöjlig uppgift. Hans undersåtar lever i terror och det lustiga är att de verkar räddare för själva Ram än att förlora sitt jobb. Underligt hur vi människor kan fungera. Som tur var jobbade ju Andy hemifrån och Ram befann sig i Kalifornien.

Ett annat av Rams intressen var att shoppa start-ups för några hundra miljoner dollar styck. En gång råkade snubben köpa ett företag som hade en innestående stämningsansökan. Där rök ytterligare några sköna slantar av samma storlek. Denna ”lilla” miss påverkade hundratals människors liv då budgeten raserades totalt. Men det får ni läsa om i ett senare inlägg!

 

*) Varav två var med på vårt bröllop!

bossen chefen i Dilbert

Jag handlar firmor som brudar handlar handväskor!

Annonser