Så var det ju det där bonusrummet igen. Jag har pratat mycket om shopping och shoppingberoende på senaste tiden. Men tänk er då att man inte behöver shoppa, utan att det räcker att gå och fynda i sitt eget hem. Det här är några exempel på vad vi hittade bland alla kartonger:

  • Sju handväskor, varav en Steve Madden, en i äkta patentläder från The Sak och en Vera Bradley med hennes signatur-paisleymönster.
  • Ett par supersöta klackar från Cole Haan, använda kanske en gång. I min storlek! Man tackar.

the sak handväska cole haan shoes

W00T! Wonderful wonderful loot.

  • En hel kartong med ännu mer kläder. Visst, en helt del konstigt också. Skumma nattlinnen som vi provade och garvade åt. Koftorna från Vera Wang och Calvin Klein var däremot inte helt fel.
  • Fyra armbandsklockor, en del ganska dyra från bl.a. Seiko och Peugeot.
  • Solglajer, smycken, skinnhandskar och massa smink – särskilt hittade vi ett par läppstift som vi blev förtjusta i, i nya trendiga färgen nude (haha!) och ett färgat läppsyl som var det bästa vi provat.
  • 20 dollar i sedlar och lite till i mynt.
  • Lustiga böcker:

Jag kände mig nästan som en kleptoman ibland när jag rafsade åt mig hennes prylar, men äsch, något kul ska man väl ha för besväret att man rensar upp ett helt hus. 🙂 Så varje dag nu har jag haft nya kläder. Andy säger: ”Åh vilken söt!” och jag blinkar och svarar: ”Din förra tants!” Han har glömt allt hon brukade ha på sig innan hon gick upp i vikt och blev dubbelt så stor. En del saker har hon aldrig använt och andra, som t.ex. klockorna, var gamla presenter från Andy. Det vi hittade var bara en bråkdel av vad som fanns där innan. Stora säckar och otaliga kartonger åkte iväg till hennes lilla lägenhet och en del gavs bort till välgörenhet innan jag kom hit. Även om det äcklar mig att höra om en människa som köper så mycket onödigt för någon annans pengar, så är jag även av åsikten att vissa lagar gällande kreditkort och bankadministration gått alldeles för långt och bör ändras.

Sen hittar man förstås ett och annat som man inte ville se:

  • Gamla dagböcker. Alla har två, tre sidor skrivna, resten är blanka blad. Typiskt för en person som aldrig kan avsluta någonting och alltid måste börja på något nytt. Andy förklarade att hon brukade köpa en dagbok, skriva en rad och sedan tappa intresset. I tron att det var boken det var fel på köpte hon en ny. Men det var naturligtvis inte den stackars boken som var problemet. Så där är hon med allting – män, kläder, prylar och tyvärr även husdjur.
  • Gamla sexiga underkläder – eeeeeeeewwwwwwww! 🙂
  • Bikinibilder på Andys gamla ex från college. Alltså, jäkla tur (för honom) att man inte är svartsjuk av sig!
  • Ett bröllopsalbum från ex-fruns tidigare äktenskap som slutade tvärt när den äkta mannen försökte döda henne med ett basebollträ. Riktigt fina bilder och föräldrarna såg väldigt glada ut…
  • Flera år gamla räkningar och annan post tillhörande Andys andra ex som han träffade precis innan mig. En toka som bl.a. ansåg att man bara skulle använda den inutitiva hjärnhalvan. Allt annat, som att betala räkningar och läsa nyheterna var den ”falska” världen som man skulle hålla sig borta från. LOL! Hennes grejer slängde jag bara i pappersinsamlingen. Jag menar, har det inte dykt upp någon kronofogde ännu så lär det väl inte göra det sen heller.

Sen var det en intressant kategori med prylar som det fanns väldigt mycket av: PAPPER. Universitetspapper, gamla räkningar och konfidentiella dokument från exets förra jobb. Allt måste ”arkiveras” eller ”stoppas i dokumentförstörare”. Jaha, men vem ska göra det då? undrade morsan och jag och såg framför oss en Andy som jobbat hela julhelgen och alla helger därefter, som knappt hade tid att äta lunch. De hemliga dokumenten innehöll nog med information för att kunna stjäla de inblandade människornas identiteter. I flera dagar funderade vi på vad vi skulle göra. Vi provade till och med att elda upp dem i öppna spisen, men det blev så ”skräpigt” enligt Andy att vi fick ge upp den idén. Till slut blev vi bara rakt av så arga att vi slängde alltsammans i soptunnan med brännbart (utan att säga något till Andy förstås). Ett par dagar senare hörde vi Andy från garaget. ”Vad ÄR det i den här soptunnan egentligen??? Den är som BLY!” Vi bara fnissade. ”Glömt att träna på länge eller?” liksom. Men när vi själva provade att flytta tunnan kunde vi inte rubba den. Så vi fick gömma en del av papperen i en korg ute i garaget och slänga det i omgångar.

Efter att sopbilen varit och tömt, hittade morsan ett papper ute på gatan. *GASP!* Det var ett lånebesked med personens namn och social security number, årsinkomst m.m. Utan att säga något satte hon det i min hand. Jag bara stirrade och försökte fatta. ”Vad är det där?” frågade Andy genast på håll. ”Men vad är det för något, varför svarar du inte???” ”Nothing. It’s trash,” svarade jag bara och gick och slängde det. Nu undrade vi förstås om det låg ett långt spår av konfidentiella dokument efter sopbilen. Som i en byråkratisk version av Hans och Greta.

Catmopolitan

LOL!

 

12j 15

Annonser