Att vara tvilling kan inte vara kul. Och då menar jag inte stjärntecknet. Tänk om Andys tvillingar bara hade varit ett barn. Då hade det varit allas gullegris. En pluttenutt att skämma bort, alla skulle bråkat om vem som skulle få ha ungen hos sig. Som det är nu liknar tvillingarna snarare en skållhet potatis som man försöker slänga ifrån sig till nästa. En stafett där alla skyr pinnen (det hade varit nåt för OS det). Tvillingar är i regel både efter i utveckling och lika jobbiga som tre barn. Varför? Jo, för att brorsan är alltid där. När man ska leka med en leksak, när man tittar på djur, när man äter och inte minst när man försöker få pappas uppmärksamhet. Då är det alltid samma jävel som försöker hindra dig, ta din grej eller bara reta gallfeber på dig för skojs skull. Det hade varit enklare om de hade kunnat prata normalt. Men den ena har ett talfel som får Elmer Fudd (Snorre Sprätts ärkefiende) att verka lika vältalig som Martin Luther King. ”Underwear” blir ”wennowells” liksom, nån som hajar?

Annars påminner ungarna ganska mycket om Chucky Den Onda Dockan. Du sitter vid matbordet och får en spottloska av den ene mitt i nyllet. Rosenrasande går du fram och klöser honom i kinderna så att maten ramlar ut. Men han bara skrattar. Du lyfter upp honom, sätter honom på en Timeout-stol och ställer en klocka på 2 minuter. Han börjar kasta sina skor, fingra på en palm, skratta ännu mer. Nu är du outsägligt arg och tar till det sista, fruktade tricket i boken. Du SÄTTER DIG på honom (detta lärde jag mig av en mamma till en autistisk pojke). Nu gråter ungen i högan sky. Japp, jag har ganska vassa skinkor. Ännu en middag är förstörd.

USA är outsourcingens land. High-tech outsourcas till Indien, städning sköts av nyanlända sydamerikaner osv. Barnvakter går att hitta för 10 dollar per timme i samma neighborhood där vi bor. Vi lyckas få tag i en jättegullig tjej på blott 16 år. Hon är så späd att man tror hon ska gå av på mitten. Men tvillingarna älskar henne. Det första hon gör är att börja jaga dem, runt runt. Så skönt med en ung människa, full av energi. Andy hjälper henne. De spelar brädspel med dem tillsammans (i den mån det går) och allt är frid och fröjd. Hon får jobbet. Nästa gång hon kommer över arbetar vi med att röja ute i garaget. Det är nämligen där alla kartonger från Bonusrummet ska stå. Stackars barnvakten är ensam med tvillingarna och ve och fasa! De har hittat kartongerna från Bonusrummet med alla Mikes leksaker! Glada som aldrig förr springer de ut i garaget för att visa oss allt lego de har tagit isär (som har tagit storebror timmar att sätta ihop) och på marken ligger ett gäng mjukdjur vi aldrig har sett förut. Typiskt dem, tar sönder allt som inte är oförstörbart. ”De får inte leka på övervåningen!” säger vi och försöker dölja hur dysfunktionella vi känner oss.

Nu börjar jag tycka synd om tösen. Jag försöker berätta skojiga historier och muta henne med mat och godis, men hon vill inte ha något. Hon är andfådd men professionell. Några dagar senare kommer mailet vi alla väntat på: ”Jag är ledsen men jag kan inte ta hand om era pojkar mer. Jag är orolig för deras säkerhet.” Rädd att du ska råka drämma till dem eller? 😉

Men det hjälper när de är sjuka, då är de som bäst. Eller som när den ene ramlade på dagis och framtanden gick rakt igenom läppen. Då lärde han sig respekt i alla fall för någonting – golvet.

Tids nog blir de väl beroende av tv-spel. Då kan de slåss med svärd på en skärm, sno varandras digitala skatter och tjafsa om vem som har högst XP. Denna dag ser vi fram emot. Mammans gamla avlagda iPad är redan trollbindande. It has begun…

läpp stygn

Ryan blev faktiskt snällare efter att han slog upp hela munnen.

Annonser