Vår städerska, Maria, ger oss ständigt lektioner i i-landsproblem. Vi vet att hon kommer från de mörkare delarna av Den Stora Kontinenten i Syd, men vi vet inte om hon är här legalt, om hon jobbar svart eller något annat om hennes liv. Jo, förresten, vi vet att hennes man en gång satt i häkte i månader av immigrationsskäl, men det är allt. Hon brukar ha en hjälpreda med sig, en ung tjej som alltid ler väldigt rart men inte verkar kunna ett ord engelska.

Jag har fortfarande inte vant mig vid att ha städerska. Tycker det är ganska pinsamt att någon annan städar upp ens skit, särskilt om man är hemma när de jobbar. Men de gör det alltid med ett glatt humör. Ibland fattar jag inte hur man kan se så lycklig ut när toaletterna är så smutsiga.

Samtidigt kommer jag ständigt på mig själv med att städa mycket mindre. Jag torkar inte ytor, jag dammsuger inte.  Däremot plockar jag undan desto mer innan de kommer hit (när ex-frun bodde här brukade det ta en en hel söndag, för hon höll aldrig efter något). Det funkar bättre att säga det på engelska: I never clean, but I always declutter. Igår när Andy sopade under bordet hörde han ena lillkillen säga, ”Plocka inte upp, vi sparar det åt Maria!” Yikes! 🙂 Japp, jag tar på mig hela skulden.

Att ha städerska har förstås många fördelar, särskilt när man har barn, men det är inte bara bra. De slänger till exempel alla shampooflaskor som är nästan tomma, även om det är en svindyr produkt som skulle ha räckt några gånger till. De dammsuger upp fötter till piedestaler, kastar allt som ligger i diskstället och som inte ser ut som traditionell disk, de flyttar på växter så att katter kan komma åt och gnaga på dem och de bryter av bladen på den lilla agaven i badrummet med sin disktrasa. De diskar vackert inoljade gjutjärnsgrytor grundligt med diskmedel (neeeeej!). En gång hade de råkat vända på kattlådan så att ingången var förtäppt. Vi märkte inget så stackars katterna kunde inte gå på dass där på flera dagar. En annan gång hade de vänt lampan bakom flygeln mot väggen så att den stod där och brände ett hål. Tur att vi var hemma om man säger så. 🙂

Nu har jag börjat försöka tjöta lite med dem. Det går om man använder lite engelska, lite italienska och stora gester. Nu har de i alla fall lärt sig ordet ”coffee” och kaffe får de varje gång, ibland med lite kaka. Det är de väl värda, de stackars damerna som sliter så hårt. Maria berättade att hennes man har en stor familj med 12 syskon. Själv har hon en ”liten familj”, endast fyra syskon. Allt är relativt. 🙂 Man blir nästan lite avundsjuk på sydamerikaner och deras familjer. Alla umgås massor, sitter och äter burritos i glada släktingars lag och pratar om dagen som har gått. Jag har hört att de inte bryr sig så mycket om ett vackert hem, fin trädgård eller snygg bil. För vad ska man med allt det till när familjen är det viktigaste? De ses ofta och mycket och de är många. Barn står högt i kurs.

Släktingar kan även få rycka in och hjälpa till med städning. För ett tag sedan när jag gick in i vårt badrum för att plocka undan en del privata saker så stod det en vilt främmande tjej där. Hon hade redan rengjort min sida av badrummet. Marias mans syster visade det sig. Jag fann mig snabbt och presenterade mig. Tyckte mig kunna höra lite valley girl twang från bruden. Äntligen någon vi kan kommunicera med?

Annonser