Nu kommer fortsättningen på Sagan om Andys Jobb, ni vet den som är läskigt lik Dilbert. (Läs föregående inlägg här.) Det är lite lustigt, för själv har jag bara jobbat på arbetsplatser där politik kommer först och själva jobbet i skymundan. Samma sak när man pratar med andra. Lyckligtvis var det här första gången Andy råkat ut för det.

Vart var vi någonstans? Ja just det, högsta hönset, Ram som var företagsshopaholic. Det var dock ett företag som han inte köpte, nämligen Fru Ka-chings lilla firma (en vän till Andy som ni tidigare har läst om). För dyrt, tyckte han. Den köptes i stället upp av en annan konkurrent som fick ett avsevärt försprång. ”Äsch, skit samma,” tänkte Ram. ”Om de konkurrerar ut oss så lägger jag helt enkelt ner den här avdelningen och sparkar alla. Say oops! and move on.”

Hade han varit mindre misstänksam hade han kunnat spara pengar på att inte betala hundratusentals dollar till anställda som bara kollar vad andra kollegor gör. Alla som jobbar under honom lever i skräck och terror. Ett exempel: En kund hittar ett problem i ett av företagets verktyg. Någon skickar en statusrapport till Ram som får spel och meddelar Yosh som blir skogstokig bara av att få nys om ett problem. Han i sin tur skickar ut ett meddelande till alla andra managers. Nu springer samtliga omkring som yra höns (”headless chickens” på engelska) och skriker: ”AAAAH! AAAAH! AAAAAH!” (Denna del blir mycket roligare när Andy får illustrera det. Fråga honom om det någon gång. 😉 ) Ofta visar det sig att själva problemrapporten inte ens stämmer, men den har ändå makten att förstöra hela veckan för en massa personer. Det beror på att managementet alltid ställer frågan: ”Vem är ansvarig? Vem har klantat till det? Vem bär skulden?” De vill ha en syndabock helt enkelt. De anställda är antingen mediokra eller så suger de. Det finns ingen som egentligen duger. Ironiskt nog tar det politiska så mycket av uppmärksamheten att kunden, som verkade så viktig, kommer i skymundan.

dilbert ingenjör

Vinstmarginalen var åt helvete kring sexmånaderssträcket, mycket p.g.a. advokatkostnader för företaget som stämde dem. Den 4:e juli meddelade Ram en stor omorganisation inom avdelningen. Att detta datum är en av de viktigaste helgdagarna på året för amerikaner struntade han blankt i. Andys ”storebrorsa” blev förflyttad och fråntagen 90 medarbetare och Andy förlorade sin chefsposition till en av sina undersåtar. Vi har senare förstått att denna kille antagligen backstabbade Andy genom att sprida falska rykten till Yosh (som alltid gick på allting). Grejen med Yosh och Ram var att de bara lyssnade på folk från sitt eget hemland och särskilt de som gått på samma universitet. Som ni säkert förstår räknas detta som rasism enligt amerikanska lagar.

Andy fick en ny chef som ville att han skulle komma in till kontoret varje dag. Så jag började göra matlådor (i utbyte mot Andys specialkaffe, hehe). Två månader senare fick han en ny boss, en spjuver så ung att Andy kunnat varit hans morfar. (Kom den snubben också från ett visst land och hade gått på ett visst universitet? – Jajamen, ni har vunnit en resa till Bay Area.)

En gång var Storebrorsan på ett möte med bara medarbetare från nyss nämnada universitet. De diskuterade hur mycket vissa anställda kostade organisationen och huruvida man kunde outsourca arbetet till hemlandet. Storebrorsan reste sig upp och sade: ”Ni inser väl att det ni just sa är olagligt?” Alla tittade på honom, ignorerade vad han sagt och fortsatte mötet.

Vi diskuterade flera gånger om det till och med kunde vara så att vissa av dessa anställda gick på droger (något starkare än kaffe alltså). De tycktes kunna jobba omänskliga arbetstider och verkade underligt stirriga ibland.

I sista inlägget får vi följa Andy till slutet på helvetesföretaget. En stor anledning till att det här hamnar i min blogg är att jag vill att ni som känner oss ska veta vad det är för jobbigt vi varit med om på senaste tiden. Om det inte är så skoj att läsa för er andra kan jag trösta er med att det kommer andra roligare inlägg framöver.

Annonser