Nya vänner kan dyka upp när man minst anar det, i alla fall här i USA. Får jag lov att presentera det senaste tillskottet till vänkretsen: Mr Försäkrings-Nisse.

Den här tjoppen har tjatat på oss i flera år om att vi ska komma på personlig rådgivning. Och så äntligen blev det av. In till kontoret bar det av där vi blev matade med diverse information. Vi trodde aldrig att karln skulle sluta prata och jag började ärligt talat glida bort.

Sen när vi chitchattat om en massa ytliga, vardagliga saker så frågade han vad vi gör på fritiden. Vi berättade att vi gör iPhoneappar. Han berättade då att han hade en jättebra idé till en app. Jag tänkte för mig själv, ”det har väl alla”? Men sen blev han nästan manisk. Han började prata om att den skulle bli uppköpt av Facebook för en miljard dollar. Så bra var hans idé. Medan jag skrattade inombords hade Andy och han redan bestämt ett möte på Starbucks där vi vidare skulle diskutera saken.

När vi kom dit hade han inte köpt något kaffe och han skulle inte ha något annat heller. Däremot så tänkte han ta av Andys vatten. Det hela verkade väldigt flummigt men det roligaste var när Herr Mundiarré påstod att han egentligen är introvert. Några dagar senare fick han oss att skriva på ett NDA. Vi fick inte berätta för någon om hans briljanta idé. Några månader senare kom det dock fram att han redan hade förklarat konceptet för flera av sina vänner. Han är allt en lustig filur. Vi vet inte om han extremt sexistisk lagd, men han verkar typ tro att jag är helt blåst.

Vi var hemma hos honom en gång också. Vi pratade inte om appen på hela tiden, även fast det var därför vi hade kommit dit. Sen skulle vi åka och titta på solnedgången, men så klart hade solen redan gått ner när vi kom till platsen. Slutligen skulle vi höra en sång och lyssna noga efter en refräng som aldrig kom.

Igår när vi skulle till en finansrådgivare och väntade utanför dennes kontor så tittade jag ner från övervåningen och jag såg vår nye polare där nere. Vi hade glömt det, men hans jobb låg i samma byggnad! ”Fort fort, vi sticker och gömmer oss i bilen!” sa Andy. En blandning av skräck och förtjusande spänning. Vännen gick förbi bilen flera gånger också, men vi gömde oss bakom en solskärm och Andy fällde bak sitt säte så att han skulle kunna ta skydd bakom mig. Han fnissade som ett litet barn.

Vi har inte hört av oss på jättelänge och om inte han ringer så gör nog inte vi det heller. 🙂

Annonser