Skjutjärnsjournalister har man ju hört talas om, men skjutjärnsmäklare?

Vi hittade henne genom en fantastisk slump. Jag hade gått bananas över ett speciellt hus (det där som hade en stor widescreen-tv ovanför poolen) och anmält intresse. Andy var inte alls intresserad och fattade inte hur jag tänkte (jag lovar, det var inte tv:n som lockade, det var priset). Det var vår framtida mäklare som fick meddelandet och vi stämde träff.

Tycke fattades vid första ögonkastet. Och det var inte fōr att hon gav mig en komplimang för min hårfärg utan för att hon verkade kunna ALLT. Hon svarade på alla möjliga frågor som vi hade och dessutom var hon den enda som vågade säga ordet lowball. För er som inte vet betyder det ungefär ”skambud”. Hon tyckte man kunde försöka lowballa både hit och dit. Lät ju bra!

Det behöver väl knappast sägas att det inte blev något med widescreen-huset i Jester Estates, men efter den dagen hade vi många äventyr tillsammans.

Vi råkade sätta igång larmet på ett hus som hade öppen visning men säljaren hade glömt bort. En snygg snut kom och knackade på. Vi blev utelåsta på ett ställe och fick smussla oss in via garaget. Vår mäklare hade dock alltid attityden: ”We’ll get there.” Det var aldrig något ”jag ska försöka” eller ”vi får se”.

Sedan hade hon en fantastisk förmåga att få folk (läs: andra mäklare och säljare) att snacka om saker som de kanske inte borde avslöja. Hur gjorde hon?

Så plötsligt hände det. Vi blev kära tillsammans. I huset som vi kan kalla för Vilsestigen. Det var en ganska varm dag en helg då vi hade barnen. Barnvakten hade kommit och Andy virrade runt och försökte skynda sig. Jag hade gjort i ordning baconmackor och chips som vi åt i bilen på väg till stället. När vi åkte ner fōr husets ovanligt branta driveway var jag fullt upptagen med att försöka få bort all mat under naglarna.

Andy, som var mer uppmärksam, tittade upp mot den vita fasaden med den blå dörren och gillade det han såg. På terrassen på framsidan hängde en vit hammock. Den vackra dörren gick upp och framför oss såg vi två stora portar i glas. Genom fönstren syntes ett vattenfall mot en vit stenvägg.

img_8533

img_7041

Vår mäklare kunde inte hålla sig. ”Det är inte ofta det händer, men… WOW!”

Baksidan var fridfull med noll insyn från grannar och stora, gula fjärilar överallt. Utöver det fanns ett gästhus samt en tennisbana precis ovanför den vackra poolen. Det kändes som om hela stället gav oss en stor kram.

img_9126

 

Det enda vi inte gillade var priset. Lowball? Ja det skulle nog gå, men inte så mycket som vi skulle vilja.

Fortsättning följer…

img_8449

 

 

17 sep 16

Annonser