Det här är den sällsamma berättelsen om hur vi fick huset med stort H, även kallat ”Vilsestigen”:

 

Vi började med att lägga ett riktigt fjösigt bud efter ett möte på Starbucks med mäklaren. Mycket distraherande träff pga hennes nya klänning, jag citerar henne: ”Am I falling out?” *Blush* 🙂

Fick tillbaka ett motbud som gjorde att vi la huset på is en liten stund. Vi började gå på andra visningar, men ingeting var så fint som Vilsestigen. Jag trodde själv aldrig att det skulle kunna hända men vi blev helt enkelt fästa vid huset och tomten, det var väldigt likt känslan att vara kär. 😀

Så gick vi tillbaka för att titta på resten av tomten som är hela 4 acres (ungefär 3 tunnland). Mycket klättrande blev det för marken sluttar brant uppåt. Mäklaren orkade inte ens gå upp till toppen. Väl nere igen fick vi syn på en väldigt underlig spindel. Den satt i ett nät och såg ut ungefär som en gul skalbagge med svarta prickar. Andy försökte ta en bild med sin iPhone men spindeln var stört omöjlig att fokusera på. Mäklaren garvade och tog kort på oss medan vi stod där och försökte, inte heller hon hade någonsin sett en sådan liten filur förut.

Spiny orb-weaver är benämningen på den taggiga saken.

 

Andy sa att vi kanske måste höja budet och mäklaren höll med, fast hon hade inte vågat säga det innan. Sagt och gjort. På torsdagen skrev vi på ett nytt budavtal. Vi fick snabbt svar: Frun i huset hade sagt, ”Vad ligger det på? Jaha, skicka inte ens över det!” Det var frun som var det enda hindret alltså, alla andra kunde tänka sig vårt erbjudande. Vi råddes också att skicka över lite bilder på oss själva och familjen (i en svensks ögon, väldigt underligt haha).

Vi är big believers in The Law of Attraction (gör dig själv en tjänst och googla det!). Så till middagen försökte vi, i stället för att vara sura på personen som kunde krossa vår dröm, fokusera på vilken fin människa hon säkert kvar. Vad visste vi om henne? Jo, hon hade tre barn, tre katter och tre hundar. Hon älskade lavendel och naturen (dekorativa fågelägg överallt). Säkert fanns det en bra anledning till att hon var så envis med priset, kanske hon var hemskt fäst vid huset? Innan vi gick och la oss skrev jag en lapp med Andys namn och den nya adressen under – en så kallad vision board.

På lördagen efter en lång Skypekonversation med mamma, stannade Andy mig innan jag hann slinka in på muggen. ”De har svarat på budet,” sa han och himlade med ögonen, försökte se så uppgiven ut som han kunde. ”Ja och…?” ”De tog det!” Jag började böla och kissade bokstavligen nästan på mig. En hel del blod försvann från huvudet. ”Shit, vi ska flytta!” 😀

Den konstigaste sak hade hänt. Mäklaren hade varit ute i sin trädgård och för första gången sett en likadan skalbaggespindel som vi såg vid Vilsestigen. Hon försökte ta en bild med sin iPhone men i vanlig ordning var spindeln hopplös att fokusera på. Precis då hade hon fått samtalet om att säljaren accepterat. (Dagen innan hade hon visat en bild föreställande en av tvillingarnas namnskyltar för sin bror som hade exakt samma namn och mellannamn. I samma sekund hade Andy ringt. Sådana saker verkade hända oss hela tiden.)

Hur hade det gått med familjefotot vi skickade med budet? Jo, säljarna hade snäst: ”Vad är det där för miljardär med sin 25-åriga trophy wife?” Det var en helt vanlig bild från våran bröllopsmottagning, tagen hemma i trappan, så jag förstår inte vad som var så provocerande. 😀 25 år, haaaaaaa, I wish! Vår mäklare hade då sagt, ”De är lika gamla och de kan inte betala mer än så här. Kvinnan är från ett annat land, det är något med vattnet där.” DÅ, av någon anledning accepterade de plötsligt budet som de tyckte var så löjligt lågt.

Vi gjorde som man ska göra enligt Attraktionslagen – anta att allt är grönt – och ringde runt till familj och vänner på Skype och jublade i kör: ”We got the house!!!”

Men vänta lite, inte så bråttom. Vi hade inte landat dealen, långt ifrån…

 

Annonser