Förra sommaren när vi semestrade i Sverige träffade vi under våra promenader på två väldigt stadiga och sällskapliga katter. Några googlingar och en forumpost senare bestämde vi rasen till norsk skogkatt. När vi tog över lilla Zoey var det på ett villkor: att även jag skulle få min alldeles egna kattunge. Eller ”raise a cat from scratch” som jag kallade det.

Nu hade vi äntligen hittat en ras att bli kär i! ”Wegie” som den kallas på engelska är en ganska ovanlig ras i USA. Den har uppstått naturligt i Norges djupa skogar och har en tjock varm päls som man kanske inte direkt förknippar med Texas.

Vi skulle egentligen har beställt en katt från Dallas, men de hade bara hanar. Istället fick vi en referens till en dam i Kalifornien. Lustig tant. Skrev tre utropstecken efter alla meningar och vi var tvungna att lova att köpa rått kött på Costco att mata vår nya kattunge med.

Efter att ha valt mellan en sockersöt liten grå sak och en tovig, vildvuxen svart och vit beslutade vi oss för den sistnämnda. Den lilla grå hade aldrig pallat trycket här hemma och vi vill ha en katt som matchade oss.

Hennes pappa heter JR Tolkien (inte JRR, antagligen kom förnamnet från en viss cowboy) och hon härstammar från Tyskland.

En sen kväll, dagen före vi skrev på papperen för Vilsestigen levererades med djurtransport (á $400 – puh!). Jag hade precis lagt upp håret på strumpor (yes, det är det nya svarta).

Chauffören bar tjocka handskar när han bar in henne. Direkt när han hade gått förstod vi varför. Sylvassa klor grävde sig in i min arm och jag tappade kissen i soffan. I sista stund fick jag tag i henne innan hon hann försvinna in i något skrymsle i det stora huset.

Hon döptes till Ronia (engelsk stavning) helt enkelt eftersom hon ser ut som en Rövardotter. (Förlåt Hanna Zetterberg.) Jag avskyr klyschiga namn, men nu är vi ju i USA där ingen vet vem Ronja är. Min bror insisterar dock på att hon ska få bära namnet Fjordlax istället.

Kanske skulle vi döpt henne till Animal. För hon påminner allra mest om en mupptrummis som tokar runt som en stor dammvippa.

Redan första gången hon släpptes ut från badrummet där hon hållits gömd i någon vecka, lyckades hon paja tassen. Vi hörde ett brak och såg en tibetansk singing bowl ligger upp och ner på golvet. Kattstackaren blödde, haltade och gömde sig skamsen under sängen. Detta hände mitt i flytten och precis när Andy var sjuk. Purrrr-fect…

Notera bandaget på baktassen, vi fick vira in henne i en handduk för att få på det. 

Ett par dagar senare hörde vi ett tjut från en barstol. Där hängde hon upp och ner i i bakbenet och kunde inte komma loss.

Vi är väldigt kära i henne. Fastän hon gillar att borra in nosen i mitt öga och är den svartsjukaste jag träffat. Och trots att hon luktar äggfjärt i munnen och jamar som en operasångerska.

Hon är vår lilla norrbagge. Från Tyskland. Skeppad ända från västkusten.

Så här beskrevs hon av uppfödaren:

She is outstanding in my humble opinion!! She even has a tail tip. 🙂
She’s big (I think she’s the biggest in the litter), and she’s very solid and heavy. Her coat, mane and tail are to die for!

 

Nu har jag lagt till en speciell sida om katterna så att man vet vem som är vem, se här!

 

 

 

Annonser