Varje höst anordnas i Zilker Park en stor festival med sammanlagt ett par hundratusen deltagare, ”Austin City Limits”. Förra helgen fick vi äntligen rövva ur vagnen och pallrade oss dit både fredag, lördag och söndag!
Ett par timmar innan vi tänkt sticka på fredagen lyckades Andy krascha skärmen på sin iPhone (klassiker, eller?). Enligt honom själv lade han bara ner den på skrivbordet på kontoret och en sekund senare var glaset som en spindelväv. Fort in till Apple Store i The Domain och få den inlämnad, ty utan GPS, festival-app och parkeringsapp skulle vi inte kommit långt. De dåliga nyheterna var att Apple-folket inte kunde fixa telefonen samma dag. De otroligt goda nyheterna var att han kunde få en ny 6S om han samtidigt sajnade upp mig för ett nytt abonnemang (nej jag har inte skaffat mobil ännu). Så jag får den gamla luren – en några månader gammal 6:a. Vilken turdag, nu förstår jag varför så många människor ideligen tappar sina telefoner!
Till följd av allt detta blev vi något försenade. Men vi hann se större delen av Billy Idols spelning. Japp, ni läste rätt, den gamle räven är fortfarande i stöten. Hehehe, min barndoms-hunk. Var väl en sisådär 12 bast när jag tyckte han var het med sin röda ögonskugga och morsan sa med avsmak: ”Vad är det DÄR för äcklig typ?” Vem vill gilla samma musik (eller snubbar för den delen) som sina föräldrar? 😉 Måste säga att han fortfarande var riktigt fräsch! Karln fyller alltså 60 om en månad. Campar på gymmet såg det ut som.
I’d hit that! 🙂
ACL festival är en väldigt snäll festival. Nästan ingen synlig fylla så långt ögat når, folk är vänliga och respektfulla och allting går lugnt till. Dock luktade det jäkligt mycket weed överallt måste jag säga. 🙂 Banden spelar prick i tid och avslutar på minuten. Tur med vädret hade vi också. Det behövs i Zilker Park som nästan inte har några träd. Andy berättade om ett år då det varit 44 grader varmt och de få trädplatser som fanns var helt smockade med folk.
Efter att ha hämtat lite vin i en stor PET-flaska och otroligt flottiga BBQ nachos från Salt Lick smällde vi upp våra 100-dollarstolar som bara väger ett halvt kilo styck på någon random plats vid en scen. Jag vet inte om det var drickat, men vi upptäckte ett nytt band! Tame Impala från Australien, skön psykedelisk rock med flummiga effekter. Som alltid började vi snacka australiensiska/slaktad brittiskengelska. ”Do impahlas have pouchez?” ”Nöou.” ”Ah they monogamous then?” ”Well, you caan’t be monogamous if yå’re a rock stah!”
Till slut var det dags för det enda band vi egentligen kommit dit för – Foo Fighters! Tidigare i år lirade de i Sverige av alla ställen och Dave Grohl halkade av scenen och bröt benet (han får göra som Metallicas turnébusschaufför 1986 och skylla på en isfläck). I stället för att böla över olyckan döpte de om hela sin turné till The Broken Leg Tour och satte Dave på en speciell tron. Att denna fighter någonsin orkade spela i samma band som grinollen Kurt Cobain är för mig en gåta.
Dave Grohl, vilken hjälte!
Austin är känt för sina fladdermöss, men den här var i en (storleks)klass för sig!
Nån hade gjort ett plakat med trummisens nylle som Dave genast snodde åt sig.
I stället för att vänta på festivalbussarna tog vi en promenad genom downtown.
9 ok 15