USA är verkligen rätt land om man vill testa på nya, revolutionerande behandlingsmetoder för olika hälsoproblem. När jag var 15 år råkade jag ut för en ”olycka” där jag förlorade tre kroppsdelar: Läppen, kinderna och hakan. Okej, lite överdrivet kanske, men med ett tränat öga ser man det. Jag har länge sneglat på en procedur som kallas NCR, Neuro-Cranial Restructuring. Den går till så att man sticker in en liten ballong i näsan och blåser upp den i halsen. Därifrån träffar den ett ben i skallen som kallas ”sphenoid”, vilket är granne med en rad andra ben som också rubbas. På detta sätt kan man förbättra sitt utseende och även frigöra plats för en klämd hjärna med mera. Hur vet vi att detta funkar? Jo, hittills har Andy gjort det på mig hemma (jag vet, crazy crazy) och vi har sett vissa, små förändringar. En del läskiga missöden har också inträffat, till exempel tandtråd i halsen.

Tyvärr finns det ingen NCR-utövare i Austin, men väl en så kallad Nasal Specific-snubbe. Samma princip, annat protokoll. Redan vid bokningen av besöket verkade det lite skumt. Ett telefonnummer var helt dött och hade någon telefonsvarare från Google. Sedan kunde man bara betala med cash.

När vi kom fram till ”kliniken” så såg vi först ett hus med en stol på taket. Den såg ut att hålla fast en antenn eller något. Vi hörde en röst som ropade nerifrån ett flyttbart skjul. ”Kom hit, här är det! Sätt er i väntrummet bara!” Vi gick genom det oklippta gräset och öppnade dörren till en sliten bod. Golvet såg ut att vara 50 år gammalt med smuts och repor, ”receptionen” bestod av en trädisk som sett bättre dagar. Massor av indiantavlor, indianprylar och en klocka där varje timme visade olika fåglar. Det luktade konstigt, antingen var det träden utanför eller så var det piprök. På något sätt kändes det åtminstone lite betryggande att det var en patient där innan oss. Vi var alltså inte de enda som var galna nog att komma dit.

Stol på taket

Om ni klickar på bilden för att förstora ser ni stolen på taket.

Flyttbar trailer

Världens glassigaste klinik.

Doktorn var i grunden elektroingenjör, precis som Andy. Sedan hade han utbildat sig till kiropraktor. Ballongterapin hade han lärt sig av samma mästare som mannen som sedermera grundade grenen kallad NCR. Han beskrev ballongmetoden som ”en kiropraktor-justering inuti skallen”. Gubben var en bra bit in i pensionsåldern men verkade vig som en vessla. Hans hår stod åt alla håll, som urtypen av en tokig professor, hans ansikte var fårigt och ögonen såg liksom vilda ut. Tänderna var helt pajade, han var ett offer för klantig tandvård, påstod han. Förklädet han bar var fläckigt och urringat eller hur man ska förklara och blottade en hårig bringa. Jag kunde läsa Andys tankar: ”I have a bad feeling about this.” 🙂

Han började med att utbilda oss i kiropraktorteknikens historia. Det var ansett som mer kontroversiellt än jag kunde tro. Läkarna gillade inte att folk gick och blev justerade och blev av med ett långvarigt problem under en enda session. Kiropraktorer hade blivit förföljda och straffade och alltid var det någon som försökte sätta käppar i hjulet för dem. Doktorn skrattade och skrek emellanåt, riktigt så där rossligt, läskigt. Då och då röt han till och ögonen lyste som glöd.

I behandlingsrummet, som också var slitet och småskitigt, blev jag först kotknäckt som aldrig förr. Jäklar vad han tog i! Knakade så det ekade. Vilket jag personligen tycker är bra. Oftast märker jag nämligen inte så stor skillnad när jag varit hos ryggbändare. Eftersom doktorn var en naturmänniska hade han inte AC:n på där inne, bara ett öppet fönster, så det var inte så lite kvavt och fuktigt.

Så var det dags för det stora ögonblicket, BALLONGEN I NÄSAN! Som glidmedel använde han aloe vera som han plockat på tomten utanför. En enda ballong kändes ingenting – som björnen Baloo skulle sagt, ”störtlöjligt”. Tre ballonger kändes desto mer, som att bli klubbad ”mitt i nyllet”. Lite som att vakna upp ur en dvala, ”whoa, hejsan!” ungefär. Blodet forsade ur ena näsborren och jag gjorde slut på alla doktorns Kleenex. Andy höll väl på att skita knäck vid det här laget.

I bilen på väg därifrån tittade jag mig i spegeln. Nå såg jag annorlunda ut? Eller var det samma gamla nuna som tittade tillbaka på mig? Jag visste inte. Men axelpartiet var i alla fall något mer rörligt.

Någon som vill ha numret till denne herre? Det är bara att säga till. 😉

 

 

10m

Annonser