Det verkar som om man som människa har ganska lätt att identifiera sig med sina husdjur. Lite för lätt ibland. Det heter att vi förmänskligar djuren. Ajabaja, djur är inte människor trots att Thomas DiLeva sjunger så. Men ändå. När det är lite för svalt för att sitta ute, när ett strilande regn stilla faller utanför på gräsmattan, då brukar Andy öppna fönstren med skärmar utanpå. Det första som händer är att Pumpan, vår stora, vita ulltuss hoppar upp på fönsterkarmen och sätter sig med nosen i vädret. Ögonen är smala som streck och det ser ut som om hon säger ”Mmmmmmmmmmm!”
Då börjar jag tänka den där tanken igen, att varför kan inte katterna få gå ut en liten sväng? ”För att jag har skrivit på ett kontrakt där jag lovat på heder och samvete att aldrig låta dessa katter slippa utanför dörren!” svarar Andy strängt. ”Alla deras försvarsmekanismer är borttränade, om de så står och stirrar en coyote i vitögat kommer de inte att attackera. De kommer i stället ramla över på sidan som en korv, blotta hela magen och säga ’Klappa!’” Jajaja, men nu var det ju gå ut med koppel som jag menade! Varför ska vi beröva dem att få ”känna gröna gräs” (som vildkatten O’Malley sjunger i Aristocats)?
När morsan kom hit tog hon och jag helt sonika och la en beställning på en kattjacka. Jag hade researchat i timmar. En jacka ska det tydligen vara, för en vanlig sele krånglar de sig ur likt Houdini. Första mötet med detta eminenta klädesplagg gick inte precis som väntat.
Stel som en pinne bara rasade hon ihop som en hög på golvet. Orörlig.
”Vad har jag gjort för att förtjäna en tvångströja?” Påminner om när vi satte blöja på vår sköldpadda.
Men lite godis hjälper alltid och efter ett par dagars träning hade hon vant sig, förutom att alla rörelser liknade en robots.
Nu blev vi tillsagda av Andy att vi absolut inte fick ta ut Pumpan i trädgården för hon kunde bli smittad av ekorrpest, rabies, rävmask eller fästingbajs. Hon måste till veterninären först så att hon kunde vaccineras. Då jag och morsan insåg att detta aldrig skulle hinnas med p.g.a Andys jobb, tog vi oss friheten att bryta mot reglerna så snart maken lämnat kåken för något ärende. (När katten är borta, eller hur? 😉 )
Först ut genom garaget. Wow, en ny värld öppnar sig!
”Det var nåt konstigt som lukta – det var frisk luft.”
Lycka är en sol och en gräsmatta.
Okej, det var de inofficiella bilderna. Nu kommer den som är avsedd för offentligheten:
På terrassen får hon vara för Andy. Men trots mårrhårens ivriga vibrationer, nosens nyfikna sökande efter vittring i vinden och trots det euforiska plirandet mot solen så fortsätter Andy att hävda: ”En katt gillar att gå ut lika mycket som en fisk gillar att ha picknick.”
2f 15