Idag satt jag med balkongdörren öppen till vår lilla uteplats, drack kaffe och kollade på hummingbirds. Fasen vad soft. Sen när Andy kom tillbaka hoppade jag i poolen medan han satte sig med sin laptop och jobbade under ett parasoll. Vilken semester! Eller vad man ska kalla det för.

Sedan skulle det bli middag med det internationella teamet på restaurangen The Faultline. Jag hade (som vanligt?) hittat en av ex-fruns klänningar. Riktigt schysst liten svart, trekvartsärmad sak. Direkt när jag kom in på restaurangen fick jag en komplimang av en servitris för den tjusiga klänningen. Yay. 🙂

Väl ute på terrassen hälsades vi välkomna av en jättejobbig, lång tjej som var överallt. Hon var som en geting som inte gick att spola ner. Skulle komma så där nära också och skratta högt mitt i ansiktet på en. Gaaaaargh! Alla nördiga, introverta ingenjörer tyckte säkert att hon var störig (hon var för övrigt också inom high tech). Några i teamet var svenskar och när vi hade stått där och nervöst sparkat på grus och sagt ”jahupp!” ett antal gånger så fick jag lov att liva upp stämningen lite. Närmare bestämt genom att berätta om tvillingarnas mammas olycka igen. Funkar alltid. Vad skulle världen snacka om ifall inte det där hade hänt?

Vi bjöds på en mycket god middag och spenderade den mesta tiden med en glad, tysk snubbe. Skandinaverna som satt mitt emot oss beställde in öl efter öl tills deras kinder blev rosiga och de började sluddra. Svenskar asså. Ska alltid bete sig som vikingar som aldrig sett mjöd förut. 🙂

Annonser